Vapensköldarna i Riddarhussalen

2 330 konstverk med varsin berättelse.

 

Vid 1672 års riksdag fattades ett beslut att riddarhussalens väggar skulle kläs med vapensköldar av koppar. Kostnaderna skulle ätterna själva stå för. Vapensköldar prydde även riddarsalen i det äldre Riddarhuset nära Tyska kyrkan. Dagens samling består av 2330 synliga vapensköldar. En del utdöda ätter fick aldrig någon vapensköld och därför saknas 573 stycken.

Placerade i ordning

Vapensköldarna är placerade efter rang och nummerordning. I regel har de äldsta ätterna de lägsta numren. De grevliga ätternas sköldar hänger kring fondväggens mittfönster. Därefter följer de friherrliga ätternas på resten av fondväggen och på de närmaste fälten av de båda långväggarna med undantag av de sköldar som hör till de äldsta adliga ätterna, i huvudsak riksrådsättlingar, som hänger i södra väggens västra blindfönster. De återstående adliga ätternas sköldar fyller sedan salens övriga väggfält i nummerordning med undantag för 165 vapensköldar tillhörande utdöda 1600-talsätter som hänger i trappnedgången till lantmarskalkssalen. Anledningen till detta är att fönsterornamentiken i Riddarhussalen frilades under en restaurering på 1900-talet och att dessa sköldar därefter inte kunde återfå sin gamla placering.

Sköldens innehåll

På vapenskölden finns i regel information om ättens nummer och namn, tidpunkten för när kungen gav den adliga värdigheten samt för introduktion eller naturalisation. Introduktion innebar att vederbörande anmälde sig på Riddarhuset, betalade sin introduktionsavgift samt infördes i Riddarhusets matrikel och genealogier. Därmed inträdde personen i sina rättigheter som ledamot av adelsståndet. Naturalisation innebar upptagande av utländsk adlig ätt bland den svenska adeln.

Sköldemärkets historia

Den adliga vapenskölden anses ha uppkommit av de sköldemärken som användes under riddartidens torneringar. Skölden målades i olika färger med växlande heraldiska emblem. Varje riddare och så småningom varje ätt förde sitt sköldemärke. Dess utseende blev i äldre tid ofta bestämmande för ättens namn medan det längre fram i tiden skulle bli tvärtom. Under senare delen av medeltiden gavs adelskap av kungen genom särskilt sköldebrev där vapnets utseende fastställdes. Sedan 1600-talet har detta skett efter förslag av riksheraldikern eller dennes motsvarighet.

Talande attribut

Betecknande för den svenska heraldiken är att den vimlar av attribut för militär eller civil ämbetsmannagärning. Den gamla krigaradelns vapen är ofta prydda med marskalksstavar, kanoner, musköter, pistoler, skepp, ankare, skansar, stormhattar, brynjor, lansar, bardisaner, sablar, svärd och mycket annat liknande. Längre fram i tiden syns domarens våg, läkarens eskulapiistav, fornforskarens runslinga och skaldens lyra, för att nämna några exempel. Dessa attribut återkommer också som hjälmprydnader.

Hjälmprydnader

Som en kvarleva från riddartiden är vapenskölden i regel försedd med hjälm eller hjälmar med tillhörande hjälmprydnader. Inom svensk heraldik har i regel grevliga ätter tre hjälmar, friherrliga ätter två hjälmar och adliga ätter en hjälm. Hjälmarna pryds i sin tur ofta av en krona. En svensk grevlig krona har fem kulor och fem blad, en svensk friherrlig krona har elva kulor och en svensk adlig krona har fem kulor och tre blad.

Hjälmtäcke, mantel, sköldhållare och valspråk

Vapensköldarna omges i regel av hjälmtäcke, vapenmantel eller sköldhållare. Hjälmtäcket i form av ett lövverk utvecklades under medeltiden och nådde sin höjd under slutet av 1600-talet i form av vackert sammanfogade acantusblad. Under 1700-talet ersattes hjälmtäcket ofta av en vapenmantel, som ibland var rådsherremanteln. Under frihetstiden blev det alltmer vanligt att vapenskölden flankerades av sköldhållare oftast stående på ett postament. Här utvecklades en livlig fantasi med förutom lejon även hästar, hundar, hjortar, kameler, gripar, vildmän, båtsmän, sjöjungfrur och smeder. Under 1700-talet tillfogades ibland ett valspråk eller en devis, som generalen von Döbelns stolta: Ära, skyldighet och vilja eller för friherreliga ätten Hermelin: Hellre dö än fläckas. Som särskild hedersbevisning förekom också att kungligt namnchiffer infogades i vapnet.

Militärer, kultur- och vetenskapsmän, uppfinnare

Förutom det rent heraldiska ger vapensköldarna även mycket i form av historiska betraktelser. Många av särskilt de grevliga och friherrliga ätternas vapensköldar har förlänats den svenska historiens mest kända statsmän, politiker, fältherrar och sjökrigare. Men även de mest skilda kulturpersonligheter har sina vapensköldar i Riddarhussalen. Som några exempel, av stor betydelse för Riddarhuset, är den berömde målaren David Klöcker Ehrenstrahl, vars främsta verk är den stora plafondmålningen i Riddarhussalen, riddarhusbyggnadens arkitekt Jean de la Vallée och miniatyrmålaren Elias Brenner som anses ha tillverkat förlagorna till omkring 500 av de uppsatta vapensköldarna. Bland vittra och lärda män samt befrämjare av näringarna, kan nämnas: uppfinnaren Christofer Polhem, på vars vapensköld man ser Pytagoras teorem, företagaren och patrioten Jonas Alströmer, skalden och historieskrivaren Olof von Dalin, skeppsbyggaren Fredric Henric af Chapman och Carl von Linné, vars vapensköld innehåller ett hjärtevapen med ett ägg, allt livs begynnelse. Av berömda skalder, konstnärer och vetenskapsmän som adlades under 1800-talet kan nämnas bildhuggaren Johan Tobias Sergel, konstnären och porträttmålaren Carl Fredrik von Breda och kemisten Jöns Jakob Berzelius. Sist av namnkunniga män som fått adelskap är forskningsresanden Sven Hedin som adlades 1902 och därmed avslutar den långa raden.