Brahes krossade sköld

Klockan sex på morgonen den 29 maj 1930 avled Magnus Brahe i sin stockholmsvåning på Hamngatan 16. Hans hustru Anna, född Nordenfalk, hade gått bort året före.

Äktenskapet var barnlöst och därmed var den grevliga ätten Brahe utslocknad. Vid begravningen i Östra Ryds kyrka krossades ättens vapensköld i enlighet med en sedvänja som snart skulle tas ur bruk.

 

Bakgrund

Erik XIV:s kröning den 29 juni 1561 var inte bara en storslagen manifestation av den unga Vasaätten. För första gången i svensk historia utnämndes även en betitlad adel.

Brahe var en av de tre första grevliga ätterna och sedermera den första grevliga ätt att ta introduktion på Riddarhuset. Ättens vidare politiska och kulturella inflytande i svensk historia är betydande.

Adelskap betingas dock av regler. Enligt kungliga förordningar såsom Johan III:s adelsprivilegier (1569) och Riddarhusordningen (1626) fastställdes att adlig är den som har en adlig far eller som har fått sköldebrev av kungen. Mannens adelskap förs vidare till alla barn inom ett äktenskap, medan de bortgifta adliga döttrarnas barn således tillhör sin fars, och inte morfars, ätt. Därmed har en ätt traditionellt betraktats som utslocknad när den siste mannen har dött.

År 1930, långt efter att fyrståndsriksdagen upphört, avslutades den Braheska epoken och skölden krossades.

Att krossa en sköld

Det är en gammal tradition att vid högreståndspersoners död destruera föremål, allt från vikingatidens böjda svärd och spjut till medeltidens krossade sigillstampar, brutna sigill och de kontinentala kungahusens delade ceremonistavar. Sedan 1521 har påvens signetring förstörts vid hans frånfälle. Något är avslutat, ett avtal har upphört eller fullbordats och ett nytt kan ta vid.

När en svensk adlig ätt slocknade, från stormaktstiden och framåt, manifesterades ättens storhet genom en påkostad och välregisserad begravningsceremoni som ofta kulminerade med sönderslagandet av ättens vapensköld. I gravtal framställs att vapensköldens krossande är en gammal sed. Axel Ehrenreich Gustaf Broberger både adlades och slöt sin ätt och vid hans begravning (1846-09-04) hölls gravtalet av Johan Carl Puke, som tecknade en patosfylld bild av hur traditionen började förlora inflytande och alltmer skalats ner:

”En åldrig plägsed bjuder, att då en Adlig ätt upphör, det Vapen, som tillhört denna ätt, skall i grafven åtfölja den sista ättlingen.

I äldre, längesen förgångna tider, begrofs Riddaren med sina vapen, sin rustning och sin häst. Tidernas förfining, kanske äfven sparsamheten, har afslipat allt mer och mer af detta bruk; det enda som blifvit oss bibehållet, är att spillrorna af den sköld, som ej mera får visa sig i Ridderliga Samqväm, öfverlemnas åt förgängelsen. Snart kanhända skall man bannlysa denna sed; den finner säkerligen intet behag inför tidens anda. Det ligger likväl något vackert, någonting upplyftande i den tanken: att när de multnade benen en gång skola uppstå ur grafvens djup, då skola också vapensköldens krossade stycken hopfogas, och Riddaren skall framstå, att svara för, huru han bevarat sin sköld, blank och fri från fläckar.
Vapen-Sköld, af ingen förr buren, som af ingen mer bäras skall, följ din Herre, din Upphofsman i jordens mörka gömma; en dag skall du, med Honom, lyda kallelsen af högre, evig sällhet bjudande Trumpeter, för att uppstå i Nytt, oförgängligt Ljus.”

Den som krossade skölden tog på sig ett rituellt ansvar och var ofta en representant för samhällets elit. I Riddarhusets stamtavlor återfinns noteringar om statsministrar, landshövdingar, kammarherrar, rikshärolder och statssekreterare som alla har fått i uppgift att dels hålla ett gravtal över den avlidne och hans ätt, dels utföra det ordlösa, men dramatiska, krossandet. Vittnesmål i gravtal är att krossandet är den svåraste uppgift som den till det utvalde har utfört, faktiskt ett ”smärtande kall” eller en ”bedrövlig skyldighet”.

Symboliken med vapnets krossande är tydlig och visar att ätten och skölden inte längre tillhör de levandes krets. Den avlidne var summan av sina förfäder. På samma sätt som en förmögenhet skulle förvärvas och vårdas förväntades familjens dygd och ära logaritmiskt öka genom varje generation. En människa var därför något större än enbart sig själv. Adelns anda och ansvar att verka för det allmännas bästa, att vara en verkande samhällsvarelse, en dygdens och ledarskapets agent, koncentrerades i den hela och obefläckade skölden och krossandet frigjorde individen och ätten från det statsbärande ansvaret, förvandlade den stränga plikten till ett ärorikt minne av den avlidne och uppmuntrade andra att ta vid där den förra ätten slutat.

I sitt tal (1821-04-07) över Abraham Niclas Edelcrantz sade Gustaf Lagerbjelke:

”och spillrorna af denna Sköld skola, efter urgammal sed, spridas kring foten af den vård, som innesluter hans åt förgängelsen öfverlemnade stoft. Denna sed, törhända af fåfängan uppfunnen, har likväl ofta, likasom nu, blifvit förädlad af högaktningens upprigtiga gärd, af tecksamhetens förtjenta offer; den har mer än en gång, både för dem som ärft dessa företräden, och för dem, som ännu blott njuta dylika i hoppet, tjent till en stundom varnande, stundom uppmuntrande föresyn. Med heligt allvar tyckes vid dessa tillfällen en röst utur grifternas sköte säga till de förre: ”Så vunnos dessa ärans tecken af Edra Förfäder!” till de sednare: ”Så kunne de äfven af Eder förvärfvas!”

Därför kan det möjligen påstås att ätten dör två gånger: först den fysiska döden och sedan den symboliska och kontraktsbundna i och med krossandet.

En utslocknad ätt innebar en politisk förändring och gravtalet kunde syfta till att ge den döda ätten ett gott politiskt eftermäle. Då en välkänd ätt försvinner och en ny familj omsider tar plats på Riddarhuset, är den nya ännu oprövad och har att på egna meriter skapa sig en framtid.

Vid friherre Carl Björnbergs begravning (1790-11-10) konstaterade Knut Leijonhufvud:

”Ingen skal mera hädanefter intaga det rum han under N:o 237 bland Friherrarne innehaft, och dess Skjöldemärke, (til ett högtidligt bevis af menisklige Slägternas förgänglighet,) skall nu krossas. –
Då en gång en ny Ätt skal ersätta hans röst inom det första Riks-Ståndet, måtte det blifva en lika värdig!”

Ett trösterikt inslag

Det uppfattades naturligtvis som en sorglig händelse att en adlig ätt slocknade. Samtidigt, lyfte en del talare fram, innebär det att ingen, varken inom eller utom släkten, kan missbruka skölden eller vanhedra ättens namn. För adliga familjer under storhetstiden var dygd, ära och ett gott eftermäle av högsta vikt. De oroades för att kommande ätteleders ogärningar skulle kasta skugga på det goda namnet, vars förvaltande sysselsatt många generationer i krig och fred.

Vid Carl Gustaf Bungencronas begravning (1795-02-24) talade Axel Gabriel Silfverstolpe:

”Det medborgerliga hoppet är altså förloradt, at i flere efterkommande få högakta en fortsättning af flere dygder; Men deremot lemnar denna Slägt den förtjente åminnelsen, att ej hafva alstrat en Ättling ovärdig Mänskligheten och sina fäder. /…/ Men Namnet skall af ingen mera bäras: Sköldemärket är intet – det må då krossas.”

Ättens utslocknande kom alltså, enligt en del gravtal, att medföra ett visst trösterikt inslag i form av utebliven kommande degeneration i ett sedeslöshetens tidevarv.

Brahes sköld krossas

Den 3 juni 1930, bara några dagar efter Magnus Brahes bortgång, ägde begravningen rum i Östra Ryds kyrka. En enkel vapensköld i trä hade tillverkats, sågats i två bitar och sedan åter monterats ihop. På så sätt möjliggjordes ett stilfullt krossande. Skölden som var placerad vid kistans fotände sönderslogs av riksheraldikern Adam Lewenhaupt.

Svenska Dagbladets utsände bar vittnesmål:

”Nu framträdde till kistan riksheraldikern greve Adam Lewenhaupt och yttrade ungefär följande:

´Magnus Brahe, över ett halvt årtusende har din ätts namn varit knutet till Sveriges historia. Som en sann ädling har du väl och värdigt förvaltat det, och vid din bortgång jordas med dig sex århundradens stolta minnen och traditioner från far till son.´

Här fattade talaren skölden, höll den upp mot församlingen och fortsatte:

´De svarta vingarna, som du alltid burit så högt, sänkas nu för alltid, och det är den främsta skölden på Riddarhuset, utan fläck på den gyllene grunden, som nu krossas.´

Med dessa ord gick riksheraldikern upp till kistans huvudända, mot vilken han med ett lätt slag bräckte den på förhand preparerade skölden. När det krossade vapnet sedan fästes vid kistan, lyste brottytan röd som av blod…”

Brottytans röda färg har visst tolkats som blod, men var likafullt ett sätt att synliggöra för församlingen att skölden gått i bitar.

I enlighet med Brahes önskemål rodde ärkebiskopen Nathan Söderblom därefter ut i Kyrkviken vid Rydboholm och lät nyckeln till gravkoret falla i sjön; det skulle ju aldrig mera öppnas.

Symboliken är överordnad det faktum att Söderblom lär ha sett till att ha en reservnyckel kvar i kyrkan.

På Riddarhuset

Det sker ingen ceremoni på Riddarhuset när en ätt har utslocknat, varken i den dagliga verksamheten eller under ett adelsmöte. Ett viktigt undantag skedde vid adelsmötet år 1932, det första efter Brahes bortfall två år tidigare. Den främste närvarande greven, nämnde Adam Lewenhaupt, konstaterade i sitt välkomsttal till adeln att den hade »drabbats av en stor och märklig förlust»:

”Brahernas svarta vingar, som i över ett halvt årtusende lyft sig kring samhällets höjder hava fällts för alltid och den främsta i den långa följden av svenska vapensköldar har krossad, men utan fläck på sin gyllene grund, sänkts i släktgriftens tillslutna valv. Här i denna vårt fosterlands stoltaste minnessal skall den dock obruten för all framtid bibehålla sin plats; claris majorum exemplis.”

I översättning: ”Efter förfädernas lysande föredöme.”

Text: Oscar Langenskiöld, riddarhusamanuens

Tack till Elisabeth Douglas