Det genealogiska arbetet

 Ständigt pågående forskning.

De tidigaste bevarade kvarlevorna av genealogisk verksamhet i Sverige kommer från 1400-talet. De omfattar släktbeskrivningar som är uppställda på i princip samma sätt som ättartavlorna. Karaktäristiskt för dessa äldre släktbeskrivningar och släkttavlor är att de utgår från en person och upptar släktingar på både svärds- och spinnsidan. De tjänade främst praktiska ändamål, framför allt arvspolitiska. Tidigt fanns också en strävan att visa den ädla börden.

Förlagor till kyrkoböckerna

Något senare än släktbeskrivningarna börjar enskilda personers anteckningar om födelser, giftermål och dödsfall inom familjen, en föregångare till kyrkoböckerna. In på 1500-talet började de enskilda släkttavlorna sammanföras till släktböcker, det vi i dag kallar ättartavlor. Den första bevarade släktboken ”Sverges och Gotes Riikis adels Sleckt Book” bär biskop Hans Brasks namn. Särskilt inom högadeln blev det på modet att ha släktböcker, släkttavlor och antavlor. Den följande perioden kännetecknas av ett livligt intresse för adelns släkthistoria. De framträdande genealogerna från denna tid är Anna Pedersdotter Bielke (död 1551), Rasmus Ludvigsson (död 1594) och Per Månsson Utter (död 1625).

Peringskiöld med flera

De första tryckta ättartavlorna, Theatrum nobilitatis svecanae, gavs ut 1616 av Johannes Messenius. I dessa började man övergå till att behandla enbart mansstammarna, en metod som slog igenom efter Riddarhusets inrättande 1625. Därmed följde också ett praktiskt behov av att redovisa adeln. Frågan om adelns registrering togs upp vid 1632 års riksdag. Därefter följde det ena förslaget eller försöket efter det andra, representerade av namnen Michael Vexionius Gyldenstolpe 1650, Johan Widekindi 1668, Johan Heysig Ridderstierna 1680, Johan Peringer Peringskiöld 1686, Carl von Schantz 1720, Anders Anton von Steiernman 1748 – och samtidigt med honom Johan Otto Åkerstein (död 1766) och magister Jonas Bång. Mest betydande av dessa är Peringskiöld.

Originalstamtavlorna 1770

År 1762 gjorde adeln själv slag i saken. En kunglig förordning utverkades där de enskilda ätterna ålades att inom viss frist var för sig till Riddarhuset enligt utsända tryckta instruktioner utarbeta och insända så fullständiga och riktiga stamtavlor som möjligt. Det inkomna materialet, de så kallade originalstamtavlorna, överarbetades centralt med största möjliga omsorg. Denna stamtavlornas första redaktion var färdig 1770 och renskrevs med stor prydlighet. För att verket vederbörligen skulle kunna hållas à jour ålades prästerskapet att årligen och retroaktivt från 1765 till Riddarhuset insända förteckningar på födda, vigda och döda av adel. Denna skyldighet upphörde vid representationsändringen 1866 men därefter har Riddarhuset självt ombesörjt genomgången av kyrkböckerna.

De utdöda ätterna och Anreps ättartavlor

1770 års stamtavlor omfattade de då levande ätterna. Nu återstod de utdöda. På grundvalen av 1770 års stamtavlor, föregångarnas samlingar, uppgifter i den dittills utkomna litteraturen samt egna omfattande primärforskningar, mest av biografisk natur, utarbetade justitierådet Nils Vilhelm Marks von Würtenberg (död 1816) ett helt nytt verk omfattande både de levande och de utdöda introducerade ätterna, en i och för sig beundransvärd arbetsprestation. Ur metodisk synpunkt var Marks von Würtenberg ett barn av sin tid. Den kritiska forskningsmetoden hade ännu inte slagit igenom. I likhet med sina föregångarna byggde han i alltför hög grad på namnlikheter och svaga möjligheter och graderade inte i tillräcklig utsträckning sina källors värde. Hans bearbetning av den äldre tiden lämnar därför ur modern synpunkt mycket övrigt att önska. År 1818 ersatte Marks von Würtenbergs stamtavlor 1770 års stamtavlor som för Riddarhuset gällande. I praktiskt taget oförändrat skick utgavs dessa vid 1800-talets mitt av Gabriel Anrep, Anreps bekanta ättartavlor. Anrep, som i själva verket var en man av den nya skolan, fick inte göra ändringar på egen hand i de vederbörligen fastställda stamtavlorna och samarbetet brast mellan utgivaren och Riddarhuset. Efter hand restes allt kraftigare krav på en grundlig revision av de Marks von Würtenbergska stamtavlornas äldre delar.

Elgenstierna

I början av 1900-talet igångsattes bland annat en genomgång av serierna av häradsdomböcker och ministerialböcker och åtskilligt material samlades från olika håll, även från litteraturen. På grundval härav och med hjälp av egna litteraturforskningar samt från andra håll erhållet material utgav Gustaf Elgenstierna 1925–1936 på nytt Riddarhusets stamtavlor med tillägg och rättelser, ett oumbärligt verk med många förtjänster, bland annat är de äldre släktledningarna i hög grad tillrättalagda. Det är dock för den äldre tiden en blandning av nytt och gammalt, riktigt och oriktigt med otillräckligt markerade gränser. Elgenstiernas verk fyller alltså inte och gör inte heller anspråk på att fylla nutida fordringar på en systematisk och uttömmande forskning samt på tillräcklig källhänvisning.

Nya principer för stamtavlorna

Genom utgivningen av Elgenstiernas ättartavlor kom stamtavlorna i efterhand. Dessutom hade deras hävdvunna grafiska uppställning visat sig mindre ändamålsenlig för ett arbete som ständigt måste kompletteras och revideras. Det beslöts därför 1941 att stamtavlorna skulle läggas om, varvid de icke aktuella delarna av stamtavlorna skulle ersättas med motsvarande partier av ättartavlorna och den i dessa tillämpade uppställningen i enfamiljstabeller skulle tillämpas även för de aktuella delarna. För att underlätta arbetet upplades till det nya verket ett personregister över ätternas medlemmar och ett annat över ingifta.

Fokus under 1900-talet

Under 1900-talet var målet för den genalogiska forskningen vid Riddarhuset att ge stamtavlorna en säker och verifierad släktledning och det främsta medlet att nå detta mål var en systematisk genomforskning av huvudkällorna, det vill säga en materialinsamling. Riddarhusets genealogiska intresseområde sträcker sig dessutom utanför landets gränser och därför har material från i första hand de baltiska länderna och Tyskland person- och släktregistrerats.

Äldre svenska frälset

Förutom för tiden efter 1626 har under 1900-talet särskilt fokus lagts på det äldre frälset. Huvudkällorna är pergaments- och pappersbreven, det vill säga jordabreven, riksregistraturet, det kamerala materialet och de gamla släktböckerna. Av det kamerala materialet har frälse- och rusttjänstlängder blivit person- och sätesgårdsregistrerade. År 1957 utkom ett första häfte av ”Äldre svenska frälsesläkter. Ättartavlor utgivna av Riddarhusdirektionen genom Folke Wernstedt.” Denna serie omfattar i dag fem häften och säljs genom Riddarhuset. Huvudkällorna för tiden efter 1626 är domkapitel och domböcker, kyrkböckerna, serierna av adliga bouppteckningar som började vid tiden för 1734 års lags ikraftträdande samt den efter sammanfattningen av Elgenstiernas ättartavlor utkomna litteraturen.

2010-talets stora stamtavleprojekt

Internet har möjliggjort ett större och bredare forskningsfält än tidigare. Den genealogiska avdelningen har i dag tillgång till betydligt fler källor och kan även intensifiera forskningen på utlandsboende ätter. Under 2014 påbörjades ett nytt stort stamtavleprojekt på Riddarhuset. Det ska bland annat råda bot på de fel som efter en optisk inläsning av Elgenstiernas ättartavlor vid sekelskiftet uppenbarat sig i stamtavlornas numera datorbaserade worddokument. Samtidigt kompletteras uppgifterna med nya rön och fakta som framkommit genom ny forskning. Andra nyheter är nya redigeringspriniciper, nytt tabellsystem och att syskon till den adlade förs in i stamtavlorna.