Porslinssamlingen på Riddarhuset

En imponerande samling ostindiskt vapenporslin.

Genom två generösa gåvor på 1900-talet kan Riddarhuset i dag visa en samling om över 400 pjäser ostindiskt vapenporslin.

Stuarts samling – genom testamente och köp

Den första delen av samlingen testamenterades som gåva av den före detta riddarhussekreteraren John Magnus Stuart och kom till Riddarhuset efter hans död 1920 tillsammans med det glasskåp där den största delen av samlingen förvarades. Riddarhusdirektionen köpte sedan den andra delen av samlingen av Stuarts dotter. Samlingen uppgår till ungefär etthundra pjäser som representerar ett sextiotal ätter och kvaliteten är mycket hög. Stuarts samling finns att beskåda i förrummet till Lantmarskalkssalen.

Wicanders samling – genom gåva

Den största delen av Riddarhusets samling skänktes av konsul Hjalmar Wicander som gåva år 1930. Villkoret för gåvan var att samlingen om drygt 300 pjäser varav cirka två tredjedelar med olika vapen, för alltid ska förbli inom Riddarhusets byggnad med en vacker placering och aldrig delas. Det beslutades att samlingen skulle sättas upp i rummet utanför direktionens sessionsrum. Byggnadsrådet Isak Gustaf Clason ritade ett förslag till montrar för samlingen som hans son, arkitekten Gustaf Clason, så småningom verkställde. Konsul Wicander bekostade hela överföringen av samlingen från Göteborg till Riddarhuset och uppsättningen i montrarna. Enligt Wicanders önskemål föll det uppdraget på en känd engelsk expert, Beatrice Hunter, som samtidigt katalogiserade samlingen.

Ur samlingens innehåll

Den Wicanderska vapensamlingen byggdes upp under fyrtio år. Kvaliteten på samlingen är något ojämn vilket inte är så märkligt med tanke på dess storlek. Den visar en stor variation på utförande, från dekor till vapnens utformning. På tallrikar och fat är vapnet oftast placerat i botten. Den rikaste heraldiska dekoren syns på adliga ätten nr 931 Gripenbergs servis som sannolikt tillhört överstelöjtnant Johan Albrekt Gripenberg (1690–1773). Förutom för de serviser som innehåller kartuscher för alliansvapen är det svårt att tidsbestämma porslinets tillkomst mer exakt. Tack vare Märta Helena Reenstiernas dagboksanteckningar vet eftervärlden i alla fall när hennes servis med initialerna MH RS tillverkades. Hon fick nämligen servisen som gåva av sin make, ryttmästare Christian Henrik von Schnell år 1780, vilket framgår av dagboken.

Vissa heraldiska felaktigheter

Vapnen på ostindiskt porslin är i allmänhet inga heraldiska mästerverk. Beställarna hade sannolikt inte särskilt goda heraldiska kunskaper. Därför finns en rad heraldiska felaktigheter i samlingen. I alliansvapnen står exempelvis mannens vapen på heraldiskt högra sidan och hustruns på den heraldiskt vänstra. Detta stämmer inte alltid vad gäller porslinssamlingen. Där finns till exempel en servis som visar ätten Bogemans vapen till höger och ätten von Hartmansdorff till vänster. Det finns visserligen en sådan allians mellan ätterna, men under det hartmansdorffska vapnet hänger en svärdsorden och en sådan ges ju inte till damer. Det är i stället sannolikt att servisen tillverkats för majoren Joakim Christoffer von Hartmansdorff (1696–1762) och hans hustru Johanna Margareta Bogeman (1715–1787) som gifte sig 1736. Majoren blev riddare av svärdsorden 1749. Att servisen skulle ha tillkommit någon gång mellan 1749 och 1762 stämmer också rent stilistiskt. I detta fall har alltså mannens vapen felaktigt placerats till vänster om hustruns. En annan servis med alliansvapen tillskrivs ätterna Mörner och Sparfvenfeldt. Den kvinnliga partens vapen liknar emellertid snarare ätten Rosendufvas men då denna ätt dog ut redan 1657, porslinet av allt att döma är från 1700-talet och då slutligen någon allians mellan Mörner-Rosendufva inte är känd, är attribueringen Mörner-Sparfvenfeldt mer sannolik, om än också något tveksam.

Fel mottagare?

Ett liknande problem presenterar en tallrik med två sköldar som tillskrivs ätterna Stuart och Bärfelt. Vapnen stämmer dock inte riktigt med dem som förs av sagda ätter så attibueringen är troligen är fel. Ett annat kvistigt fall är en tekopp som i botten på insidan har ett vapen med en delad sköld vars övre hälft innehåller tre stjärnor eller sporrklingor, ordnade två och en, medan den undre hälften visar ett på mark stående får: över skölden finns en hjälm med ett upprest får som hjälmprydnad. Även detta vapen har av outgrundlig anledning betecknats som tillhörigt alliansen Stuart-Bärfelt. Skölden stämmer dock med den som förs av en holländsk ätt, Abeleven, och denna attribuering tycks styrkas av det i tekoppens botten finns ett spegelmonogram med två A:n på vardera hållet. För släkten Abeleven är emellertid ingen hjälmprydnad känd …

Det går säkert att forska vidare i dessa pjäsers vapen, beställare och utförare. Framför allt finns möjligheten att vid ett besök på Riddarhuset njuta av den mångfald och variation som pjäserna visar.

Text: Arvid Berghman, publicerad i Meddelanden från Riddarhuset 1950:1 (delvis redigerad)