Adelns offentligrättsliga status

Läget efter 2003.

 

Riksdagen antog den 11 april 2003, med ett visst tillägg, de lagförslag som regeringen lade fram i propositionen 2002/03:34, Adelns offentligrättsliga status. Beslutet innebär dels att 1723 års privilegier för ridderskapet och adeln (1723:1016 1) upphävs, dels att vissa ändringar görs i riddarhusordningen (1866:37 s.1). Lagändringarna gäller fr.o.m. den 1 juli 2003.

Ändringarna i riddarhusordningen består i att bestämmelser som gäller befogenheter och åligganden för regeringen utgår. Sådana bestämmelser har funnits i 5,6,21,23 och 33 paragraferna. Enligt paragraf 5 skulle regeringen till efterrättelse kungöra ridderskapet och adelns beslut om kapitationsavgiften. I paragraf 6 gavs regeringen befogenhet att påbjuda urtima adelsmöte. I 21 och 23 paragraferna gavs föreskrifter om skyldighet att på adelsmöte behandla framställningar från regeringen och om att sådana framställningar före behandlingen på adelsmötet skulle utskottsbehandlas. I 33 paragrafen slutligen föreskrevs att de ändringar i riddarhusordningen som beslutats av ridderskapet och adeln skulle stadfästas av regeringen.

Konstitutionsutskottet föreslog vidare, på eget initiativ, att den övergångsbestämmelse som gavs när paragraf 2 i riddarhusordningen upphävdes år 1977 (SFS 1977:1142) nu också skulle upphävas. Riksdagen antog också detta tillägg till regeringens proposition. Enligt övergångsbestämmelsen ifråga skulle paragraf 2 fortsätta att gälla i fråga om ätt som ej tidigare introducerats.

I paragraf 2 (senaste lydelse SFS 1917:131) föreskrevs att den som av Kungl. Maj:t upphöjts till grevlig, friherrlig eller adlig värdighet skulle söka introduktion på Riddarhuset inom två år. Försummades detta förlorades rätten att erhålla introduktion och ”alla med upphöjelsen förenade förmåner och rättigheter” såvida inte Kungl. Maj:t ”täckes genom särskild resolution den försuttna tiden återställa”. Vidare gavs föreskrifter om vilka handlingar m.m. som krävdes för introduktion. Det torde ha varit föreskriften i paragraf 2 om Kungl. Maj:ts möjlighet att återställa försutten tid som fått utskottet att vilja upphäva även övergångsbestämmelsen.

Riddarhusordningen består sålunda. Dock kommer den inte längre att ingå i SFS. Det anses, enligt vad som sägs i propositionen, ej behövligt sedan regeringen inte längre har några befogenheter eller uppgifter enligt detta instrument.

Det är av stor vikt att riddarhusordningen kvarstår. Den är nämligen grundinstrumentet för den unika juridiska person som tillskapades vid 1866 års representationsreform. Ridderskapet och adeln upphörde då som riksstånd, d.v.s. som en del av Sveriges riksdag. Det konstaterades emellertid då att det fanns två skäl att ha ett rättssubjekt som också fortsättningsvis representerade det forna riksståndet. Det ena var att det vid den tiden kvarstod vissa privilegier och enligt dåtida betraktelsesätt kunde privilegier inte upphävas eller förminskas utan samråd med den berättigade parten. Det andra skälet var att ridderskapet och adeln kommit att, vid sidan av sina statsrättsliga funktioner, fungera som ett organ som hanterade vissa för ätterna enskilda frågor. Dessa frågor upptogs till behandling sedan riksdagen avslutats. Lantmarskalken nedlade då sin stav, som han hade i sin statsrättsliga funktion, och kallade sig vid de fortsatta sammanträdena enbart för ordförande.

Privilegier för den svenska adeln har i realiteten inte varit aktuella på länge. Däremot har den juridiska personen Ridderskapet och adeln alltjämt viktiga uppgifter av gemensamt intresse för Sveriges adel. Sålunda är denna juridiska person lagfaren ägare till fastigheten med Riddarhuspalatset i Stockholm. Vidare är Ridderskapet och adeln eller, som rättssubjektet vanligen benämnes, Riddarhuset, sedan lång tid tillbaka förvaltare av ett stort antal stiftelser som lämnar understöd och stipendier företrädesvis till medlemmar av de på Riddarhuset introducerade ätterna.

Såsom regeringen konstaterat i sin proposition kan riddarhusordningen inte upphävas av riksdagen, ty då skulle grundvalen för den juridiska personen Ridderskapet och adeln ryckas undan. Det har stor betydelse att detta klart utsägs i propositionen och för övrigt också upprepas i konstitutionsutskottets betänkande (2002/03: KU28). Därmed får rättssubjektets bestånd anses säkrat.

1723 års privilegiebrev åter har sedan lång tid inte haft något för Sveriges adel reellt innehåll. Några av bestämmelserna har upphävts formellt och ytterligare ett antal har – enligt vad som anmärkts i författningsregistret – ansetts vara upphävda till följd av ny lagstiftning. Kvar har emellertid stått ett antal bestämmelser som varken formellt upphävts eller ansetts vara upphävda. De är intressanta att läsa, ty för åtskilliga av dem gäller att vad som en gång var privilegier numera är rättigheter som i princip tillkommer envar i Sverige. Exempel på detta är Konungens medgivande för adeln att fritt vandra uti främmande land, både till bokliga och fria konsters idkande, ja t.o.m. att bosätta sig utrikes, dock icke att därvid biträda Riksens fiender.

Andra förmåner kan förstås bara mot bakgrund av dåtida förbud mot att bedriva handel och hantverk utanför städerna och det vid den tiden gällande skeppningsmonopolet för vissa städer. Sålunda medges adeln t.ex. att få ha hantverkare på sina gårdar och att i viss utsträckning få köpa och sälja varor utanför städerna. Adeln hade också rätt att själv exportera vissa produkter. Andra dåtida näringsrättsliga bestämmelser gjorde det till ett privilegium att på egen mark få anlägga sågar och kvarnar. Det finns därutöver ett antal befrielser från pålagor som inte längre existerar, såsom kronokörslor och avgifter vid härens genommarsch. Ett antal bestämmelser behandlar fastighetsrättsliga frågor, bl.a. avseende säterier.

Bestämmelserna i privilegiebrevet är kulturhistoriskt intressanta, men utan rättslig betydelse för Sveriges adel.

Text: Erik Tersmeden