Svenska sjöslag och sjöhjältar under stora nordiska kriget 1700-1721

Text: Lars Ericson Wolke, historiker och författare. 

Stora nordiska krigets avgörande drabbningar ägde rum vid städer som för alltid kommit att förknippas med denna tid – Narva, Poltava, Helsingborg och Storkyro. Men många strider utkämpades också till sjöss, ett sjökrig som ofta var betydligt mer sammansatt än de stora sjöslagen av klassiskt snitt mellan de svenska och danska flottorna, även om sådana förekom.

Vid krigsutbrottet år 1700 dominerade svenskar och danskar Östersjön helt. Den danska flottan räknade 32 linjeskepp och 10 lättare enheter, främst fregatter. För Sverige var siffrorna 39 respektive 10 fartyg. Denna svenska överlägsenhet hann inte göra sig gällande under det korta kriget sommaren 1700, innan Danmark tvangs lämna kriget. De följande åren blev den nog så viktiga huvuduppgiften att försvara förbindelserna mellan Östersjöväldets olika delar.

De två Östersjömakterna var regionala stormakter, om än med svagare sjöstridskrafter än de brittiska, franska och nederländska flottorna. Sedan Danmark år 1709 återupptagit kampen mot Sverige utkämpades en rad strider främst i södra Östersjön och längs den svenska västkusten. År 1710 var de båda antagonisterna relativt jämnstarka med vardera 39 linjeskepp och 17 svenska och 10 danska lättare fartyg. Nu hade dock ett nytt hot börjat växa fram i öster, när Ryssland efterhand erövrade flera hamnar längs Östersjön. Till en början var det de snabba grundgående ryska roddargalärerna som utgjorde det största hotet mot Sverige, men även den ryska örlogsflottan växte, trots att den hade grundats så sent som år 1696. När de svenska städerna Riga, Pernau, Reval (Tallinn) och Viborg föll i ryska händer år 1710 förfogade Peter I:s marin bara över fyra linjeskepp och sju andra enheter. Men när kriget led mot sitt slut 1720 var maktbalansen redan påfallande förskjuten. Danmarks sjöstyrka hade krympt till 24 linjeskepp och 16 andra enheter, medan den ryska Östersjöflottan hade vuxit till 33 linjeskepp och 13 mindre fartyg. Det vacklande Sverige som året efter, 1721, till slut fick ge upp kampen kunde ännu sända 24 linjeskepp och 9 andra fartyg till sjöss.

Den svenska flottan kom under 1710-talet att föra ett trefrontskrig, mot danskarna i södra Östersjön och i Västerhavet, liksom mot ryssarna i norra Östersjön och Finska viken. Det kom att anstränga människor och fartyg till det yttersta, och mer än det. Dessutom hade örlogsflottan en viktig uppgift i att eskortera svenska handelsfartyg via Nordsjön och Engelska kanalen och vidare in i Medelhavet så att utrikeshandeln kunde upprätthållas.

Eskortverksamheten var inte på något sätt riskfri, tvärtom. År 1700 dömdes löjtnanten Klöfversköld på skeppet Wachtmeister för att han efter en strid mot engelska fartyg som krävde att svenskarna hälsade den engelska flaggan, hade låtit hala den svenska flaggan. Under striden hade fartygschefen Erik Ribbing blivit skjuten. Löjtnanten avrättades och hans egendom drogs in till kronan.

Ingen sjöofficer fick ge upp sitt skepp »så länge han det på något mänskligt och möjligt sätt försvara och hålla kan« föreskrev sjöartiklarna. Den 28 juli 1704 prövades reglementet. Den dagen eskorterade örlogsskeppet Öland svenska handelsfartyg i den nordvästra delen av Engelska kanalen när en engelsk eskader uppenbarade sig. Engelsmännen krävde att svenskarna hälsade den engelska flaggan, vilket Ölands kapten Gustaf Psilander vägrade om inte engelsmännen saluterade den svenska flaggan. Resultatet blev en häftig strid där nio engelska skepp efter fyra timmars strid utanför Orford Ness till slut betvingade ett sönderskjutet Öland. Det svenska fartyget plundrades och konvojen beslagtogs. Först efter ingripande från Karl XII kunde Psilander efter en längre fångenskap lämna England. Han hade gjort vad som förväntades av honom även om striden var hopplös från början, men till priset av 16 stupade och 37 sårade svenska sjömän. På den engelska sidan dödades 20 man och ett åttiotal sårades.


Sjöslaget i Köge Bugt den 4 oktober 1710. Inför risken av en dansk landstigning i Skåne var det svenska flottans avsikt att genskjuta en dansk trupptransport av inhyrda fartyg med 6 000 ryska soldater. En dansk flottstyrka låg till ankars i Köge Bugt och misstog de svenska fartygen för den förväntade transportflottan. I hårt väder drabbade styrkorna samman – 21 svenska linjeskepp mot 26 danska linjeskepp. I stridens inledning antändes danska Dannebrogen, exploderade och sjönk. Innan det hårda vädret avbröt striden hade två svenska linjeskepp gått på grund och övergetts medan 14 danska handelsfartyg drev upp på land och brändes av svenskarna. Genom att skadeskjuta danska flottan och förstöra transportflottan hade de svenska sjöstridskrafterna under generalamiral Hans Wachtmeister avvärjt en landstigning i Skåne. Oljemålning av Christian Mölsted.

Under hela 1710-talet betraktades den danska flottan av marinledningen i Karlskrona, med stor rätt, som huvudfienden, trots det växande hotet från ryska sjöstridskrafter. Linjeskeppen och fregatterna i den svenska örlogsflottan koncentrerades därför till stor del till södra Östersjön även om eskadrar också sändes norrut för att hejda ryskt utträngande i norra Östersjön.

Men det svensk-danska sjökriget tog sig inte alls samma uttryck som under 1600-talets många sjöslag mellan de båda flottorna. I stället vakade man på varandra och positionerade sig, utan att riskera allt i en större kraftmätning.

Den 4 oktober 1710 möttes dock den danska flottan under amiralen Ulrik Christian Gyldenlöve och den svenska under amiralen Hans Wachtmeister vid Köge Bugt söder om Köpenhamn. Det var en klassisk valplats för svenskdanska sjöstrider. Den här striden slutade dock oavgjort, men först sedan linjeskeppet Dannebrogen hade gått under efter en uppehållande strid som gav resten av den danska flottan möjlighet att komma undan ett hotande nederlag.

För Sverige var det högprioriterat att upprätthålla förbindelserna mellan hemlandet och det svenska Pommern. År 1715 kryssade schoutbynachten (konteramiralen) Karl Hans Wachtmeister med fyra linjeskepp och två fregatter utanför Mön när man fick order av Karl XII att söka upp fienden i farvattnen in mot Lübeck. Wachtmeister var uppenbarligen föga trakterad av att ge sig in i de relativt trånga farvattnen, men hade inget annat val. Svenskarna tog sig in mot Travemünde och uppbringade på samma gång en rad danska handelsfartyg, men samtidigt förlorade man tid. Den 13 april uppenbarade sig åtta danska linjeskepp och därefter utvecklades en strid som bara kunde sluta på ett sätt. Wachtmeister gav order om att de redan skadade svenska fartygen skulle seglas upp på sandbankar nära Kielvikens mynning, och därefter försökte besättningarna förstöra dem ytterligare innan man tvangs ge upp kampen. Tre linjeskepp och två fregatter erövrades av danskarna, 353 svenskar stupade och 1 600 blev krigsfångar inklusive Wachtmeister själv.

Nu kunde danskarna skära av förbindelsen till Pommern och därför sändes den svenska flottans huvudstyrka söderut. Den 28 juli möttes 21 danska och 20 svenska linjeskepp utanför Rügen i ett slag som slutade oavgjort. Flera fartyg hade skadats i denna det sista stora sjöslaget mellan de danska och svenska örlogsflottorna.

Sedan de baltiska provinserna Estland och Livland 1710 fallit i ryska händer tillsammans med det finska Viborg och Karelen, inleddes en rysk erövring av Finland inklusive Åland 1713–1714, medan minst 20 000 finländare flydde över Ålands hav. Runt 100 ryska galärer följde den finska sydkusten västerut så nära att amiralen Gustaf Wattrangs svenska linjeskepp inte kunde nå dem inne i så grunda farvatten. I stället blev det schoutbynachten Nils Ehrenskiöld som med en mindre eskader skärgårdsfarkoster mötte ryssarna vid Hangö den 27 juli 1714.

Efter en våldsam strid i Rilaxviken tvangs de underlägsna svenskarna dock ge upp. Uppgifterna om förluster varierar, men de trovärdigaste talar om 941 svenskar, varav 361 stupade, medan ryssarna själva räknade med 469 stupade och sårade. En svårt sårad Nils Ehrenskiöld fördes som krigsfånge till S:t Petersburg, där han behandlades respektfullt men vägrade att träda i tsarens tjänst. Efter freden i Nystad på hösten 1721 återkom Nils Ehrenskiöld ur fångenskapen. Han fick nu en tjänst i Karlskrona som han innehade till sin död 1728, vid 54 års ålder.

För ryssarna var slaget vid Hangö en triumf, den ryska Östersjömarinens examensprov. Dagen för slaget, den 27 juli, var i den ortodoxa kalendern den helige Pantelejmons dag och därför befallde tsar Peter att en kyrka skulle byggas i S:t Petersburg till minne av segern, där den helige martyren Pantelejmons kyrka ännu står. Redan 1718 inleddes en ännu obruten tradition i den ryska flottan att ha ett fartyg som hette Gangut (Hangö på ryska), och så sent som 1939 bestämde Stalin att den sista söndagen i juli i fortsättningen skulle firas som Örlogsflottans dag till åminnelse av Hangösegern.

Mitt bland dessa ryska åminnelseaktiviteter är det värt att komma ihåg att Nils Ehrenskiöld redan i samtiden hyllades, just för att striden vid Hangö fördes till det yttersta. Längre fram har han i Sverige och inte minst i Finland fått status av sjöhjälte.


Hangö 1714. Efter tre timmars strid mot 115 ryska galärer måste till slut den svenska befälhavaren, scoutbynachten Nils Ehrenskiöld, ge upp. Över 350 man hade dödats och hundratal sårats. Trots att Ehrenskiöld förlorade slaget blev han för sin hjältemodiga strid befordrad till viceamiral och senare amiral. Oljemålning av Alexej Bogoljubov.

Efter strandhugg på Gotland 1715 och 1717 blev det sommaren 1719 den svenska ostkustens tur att ta emot de ryska galärerna. Inte mindre än 132 galärer och ett 100-tal mindre skärbåtar med runt 26 000 soldater ombord tog sig över Ålands hav och in i Söderarmsleden. På förmiddagen lördagen den 11 juli tändes vårdkasarna längs Roslagskusten och på kvällen samma dag red kosacker iland på Rådmansö, men då hade befolkningen hunnit fly. Nu delade ryssarna på sig, med en mindre eskader som seglade norrut och huvudstyrkan rörde sig djupare in i skärgården. Under de följande veckorna brändes bondgårdar och torp, bruk och säterier i hela skärgården, medan 20 000 civila flydde inåt landet. Städer som Nyköping, Norrköping, Norrtälje, Östhammar och Öregrund gick upp i rök, medan Gävle räddades i sista minuten.

Den 19 juli landsteg ryska trupper vid Södra Stäket i ett uppenbart försök att nå Stockholm, men efter en strid med soldater från Södermanlands regemente och ett männingsregemente (reservister) från Södermanland och Östergötland valde angriparna att gå i båtarna och ro bort. Huvudstaden räddades.

Den svenska försvarsstrategin var tydlig: splittra inte upp de egna trupperna över stora områden i skärgården, utan koncentrera dem till försvaret av Stockholm. Det upplägget fungerade, om än till priset av oerhörda härjningar i skärgården.

De större svenska örlogsfartygen kunde inte komma åt de ryska galärerna i skärgårdsfarvattnen, och dessutom behövdes de i söder som vakt mot den danska flottan. Visserligen hade Sverige nu börjat bygga upp egna galärförband som motvapen, men det skulle ännu dröja många år innan den blivande skärgårdsflottan blev ett vapen att räkna med. Men ett år senare, sommaren 1720, lyckades amiralen Hans Wachtmeister (operativ chef för den svenska örlogsflottan) och kommendören Karl Siöblad att tränga in en större rysk galärstyrka i sundet mellan Ledsund och Föglö på Åland. I en våldsam strid förlorades visserligen fyra svenska fregatter men inte mindre än 43 ryska galärer förstördes. Det var tveklöst en svensk seger även om den ryska propagandan pumpade upp den till en rysk framgång. Segern 1720 kunde dock inte förhindra att nya ryska härjningar ägde rum längs Norrlandskusten det sista krigsåret 1721. Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå brann.

I brist på fartyg till trefrontskriget i öster, söder och väster tog flottan hjälp av civila kapare. En eller flera personer kunde investera i ett civilt fartyg, ge det en lättare bestyckning och förse det med en besättning. Sedan kunde man få ett kungligt kaparbrev. Om ett fartyg var regelrätt kapat så kunde det säljas med last och allt, medan förtjänsten delades mellan investerarna och besättningen.

Svenska kapare opererade från Finska viken till Nordsjön, men framför allt i Västerhavet, i Kattegatt och Skagerack. Här försökte man avbryta förbindelserna mellan Danmark och Norge, men också angripa konvojer på väg från Västeuropa mot ryskkontrollerade hamnar. Fientliga kapare försökte i gengäld angripa svenska handelsfartyg.

Den kanske mest kände av de svenska kaparkaptenerna var Lars Gathe från Onsala, mera känd som »Lasse i Gatan«. Mot slutet av sin karriär lämnade han fartygsdäcken på grund av sjukdom och blev i stället kaparredare från sitt hem i Göteborg.

Som mest kunde han sända ett tjugotal fartyg till sjöss samtidigt i samordnade operationer. Som erkänsla adlades Lars och hans bror marinofficeren Christian Gathenhielm av Karl XII den 29 december 1715. Kaparna ställde till betydande besvär inte minst för danskarna som frenetiskt jagade de svenska kaparna.

När Lars Gathenhielm dog på våren 1718 upphörde inte hans kaparfartyg med sina aktiviteter, snarare tvärtom. Hans änka, Ingela Gathenhielm, tog över som kaparredare på ett sätt som visar att hon varit djupt inblandad i verksamheten redan innan mannens bortgång, men som så ofta för kvinnor i historien kom hon fram i rampljuset först efter makens död. Nya fartyg köptes, ibland från Frankrike, bemannades och sändes ut på kap eller hyrdes ut till örlogsflottan. Ända till freden med Danmark 1720 fortsatte kaparaktiviteterna under Ingelas ledning.

Det stora nordiska kriget uppvisade en rad olika former av sjökrig och de klassiska slagen mellan linjeflottor var få, de hörde 1600-talet till. De som i både samtid och eftervärld kom att betraktas som sjöhjältar var inte de stora segerherrarna, utan de som visade storhet i nederlaget, som efter en hård och kostsam strid hamnade i krigsfångenskap. Gustaf Psilander (adlad von Psilander) vid Orford Ness 1704 och Nils Ehrenskiöld vid Hangö 1714 upplevde båda detta, och långt senare kom de att få ge namn till varsin jagare i den svenska flottan. Ehrensköld sjösattes 1926 och utrangerades först 1963, medan Psilander visserligen också sjösattes 1926, men då under namnet Giovanni Nicotera, och först 1940 köptes av Sverige som en av de fyra »Italienjagarna«. Psilander utrangerades 1947. Att få ge namn åt ett örlogsfartyg får anses vara ett fullgott kriterium på en sjöhjälte i eftervärldens ögon.

Tidigare publicerad i Arte et Marte 2020/1.