Fästningen Sveaborg

Ett av Sveriges största byggprojekt

Text: Sofia Gustafsson, fil. dr i historia vid Helsingfors universitet.

Efter stora nordiska kriget blev försvaret av den östra riksdelen en brännande fråga i Sverige. Hattarnas krig ledde till ännu en gränsförskjutning västerut 1743 vilket gjorde frågan akut. År 1747 beslöt ständerna att föreslå för rådet att man i Finland skulle anlägga en gränsfästning och en förrådsfästning samt stationera en galäreskader där. Tre officerare, Augustin Ehrensvärd, greve Axel von Liewen och Alexander M. Strussenfelt, skickades till Finland för att undersöka på vilka orter fästningarna borde uppföras. De beslöt att föreslå en förrådsfästning vid Helsingfors samt en gränsfästning vid Degerby (nuvarande Lovisa).


Foto: Nationalmuseum.

Samma höst beslöt riksdagen att anlägga centralfästningen vid Helsingfors, den fick senare namnet Sveaborg. Vid Degerby skulle en gränsfästning anläggas, som i kombination med centralfästningen skulle klara av att försvara Finland. Det utrikespolitiska läget var en krutdurk och man fruktade för ett överhängande ryskt anfall, skyndsamhet var alltså av största vikt. Fästningsplanen var storslagen, inom fem år skulle inte bara öarna utanför Helsingfors befästas, utan också själva staden. Redan i början av 1750-talet stod det dock klart för Ehrensvärd att man måste utesluta verken på fastlandet, i stället fokuserade man på Vargskären och den nygrundade arméns flotta.

Fästningen uppfördes på Vargskären, som fyllt en militärstrategisk funktion redan på 1500-talet. Under kriget mot Ryssland 1570–1595 var det en utskärshamn för kronans transporter västerifrån till Viborg, Reval eller Narva. Eventuellt uppfördes där mindre befästningsverk under 1500- och 1600- talen. Till Vargskären räknades åtminstone fem öar: Vargön, Vargskär (nuvarande Gustavssvärd), Öster Svartö, Väster Svartö och Svartö Kalv (nuvarande Lilla Öster Svartö). Det är möjligt att man även inbegrep ön Långören i Vargskären. I mitten av 1700-talet nyttjade stadsborna främst öarna för fiske och mulbete.

Helsingfors hade 1747 endast drygt tusen invånare. Flera borgare från det förlorade Fredrikshamn slog sig efter hattarnas krig ner i Helsingfors och medförde kunskap, kontakter och kapital. Förlusten av Fredrikshamn gjorde också Helsingfors till huvudstation för det finska artilleriet och redan före fästningsbygget inleddes hade staden ett kraftigt militärt inslag. Förutom armén fanns det i staden också gott om kronans ämbetsmän, eftersom Helsingfors var huvudort i Nylands och Tavastehus län och residensstad för landshövdingen. Även den nyutnämnde generalguvernören i Finland, Gustaf Fredrik von Rosen, fick sitt residens där.

Näringslivet i Helsingfors var inte särskilt lysande, kapitalbrist hämmade affärslivet och gjorde det svårt att investera i fartyg eller produktionsanläggningar. År 1748 hade helsingforsborna ett enda större skepp för fjärrtrafik och mycket av stadens handel gick via Stockholm, trots att staden hade fulla stapelrättigheter. Invid denna landsortsstad avsåg alltså kronan att inom loppet av några få år bygga en fästning som ingen sett maken till i det svenska riket. Från ett Finland som krigshärjats svårt två gånger under de senaste femtio åren skulle det uppbådas enorma mängder materiella resurser och arbetskraft, en till synes omöjlig uppgift.

Den man som fick i uppdrag att genomföra bygget var överste Augustin Ehrensvärd, som klagade över att han måste jobba i »en ödemark«. Ehrensvärd fick stora befogenheter, bland annat redovisade han direkt inför kungen, rådet och riksdagen. Han hade fria händer att planera och leda fästningsbygget, men var frikallad från allt ekonomiskt ansvar. Det att fästningsbyggets operativa ledning inte var underställd Fortifikationen och Krigskollegium var i sig inte något unikt, så skedde samtidigt även vid fästningsbyggena i Skåne och på Gotland. Fortifikationen i Finland fanns redan på plats i Helsingfors under ledning av Anders Johan Nordenberg (adlad Nordenskiöld). Det intressanta är att trots att fästningsbyggets operativa sida var skild från Fortifikationen så var det ändå fortifikationskassan som skötte om fästningsbyggets penningflöde och redovisning.

I likhet med för andra svenska fästningsbyggnadsprojekt tillsatte ständerna en upphandlingsdeputation för Helsingfors som skulle ombesörja anskaffning av byggnadsmaterial. Deputationen hade fyra ledamöter som representerade adeln, prästerskapet och borgerskapet. De ursprungliga ledamöterna var landshövdingen i Nylands och Tavastehus län, Gustaf Samuel Gyllenborg, kyrkoherden i Helsingfors Johan Fortelius, överstelöjtnanten vid Nylands infanteriregemente Peter von Törne och borgmästaren i Helsingfors Henrik Johan Forsstén.

Sveaborg hade ett otroligt behov av både arbetskraft och byggnadsmaterial, men det var ont om pengar och brådskan var stor. Ett akut problem var bristen på industriella aktiviteter i närområdet, det fanns sågar men tegeloch kalkproduktion saknades nästan helt. Lokala och regionala intressen kom att kollidera med arméns intressen. I det gamla ståndssamhället begränsades handel och hantverk främst till städernas borgerskap. Varje stad hade monopol på handeln i sitt eget omland, vilket i Sveaborgs fall betydde att kronan borde gjort sina uppköp av Helsingfors borgerskap. Om man följt principerna till punkt och pricka borde alla andra socialgrupper och geografiska områden ha utestängts för handeln med fästningsbygget.

Sveaborgs resursbehov var emellertid så stort att Helsingfors borgare inte kunde tillfredsställa det. Det låg aldrig i de andra ståndens intresse att helt koncentrera handeln till borgerskapet och det fanns lagliga kryphål. Trots städernas protester förbjöds aldrig böndernas allmogeseglation med egen avel helt. Även adeln hade enligt sina privilegier av år 1723 rätt att handla med produktionen från sina egna gårdar. Emot en erlagd kontingentavgift till en stad kunde till exempel en adelsman, ämbetsman eller brukspatron få rätt att bedriva handel i parti i staden. I Helsingfors kom andra grupper än enbart det lokala borgerskapet att delta i fästningsbyggets försörjning med byggnadsmaterial, till exempel nyländska bönder och borgare från andra finska städer, men även kalkproducenter på Gotland och leverantörer från Stockholm. En viktig grupp leverantörer var några av de adliga officerarna som arbetade vid fästningsbygget. Vissa officerare kom från Nyland och ägde gårdar där, såsom sågägaren Carl Fredrik Nordenberg (adlad Nordenskiöld). Hans dotter gifte sig med Ehrensvärds medarbetare Anders de Bruce och familjens affärer med fästningsbygget fortgick att frodas. Även vissa rikssvenska officerare som kommenderats till Sveaborg köpte gårdar i trakten. Augustin Ehrensvärd själv ägde 1752–1757 Hertonäs gård i Helsinge socken innan han sålde den till sin bror, överstelöjtnant Fredrik Ehrensvärd, vilken i sin tur 1762 sålde gården till kapten Bengt Gabriel von Spången. Rätt snart efter sin ankomst köpte också viceamiral Carl Tersmeden Alberga gård i Esbo, där han slog sig på tegeltillverkning för fästningsbyggets behov.

När det gällde arbetskraft behövde fästningsbygget många olika sorters arbetare, allt från ingenjörer och hantverkare till skrivare och förmän. Ett problem som Ehrensvärd klagade över var just brist på yrkesskickliga hantverkare. Bland de yrkesmän som fordrades fanns smeder, murarmästare, timmermän, stenhuggare och kalkbrännare. För att planera arbetet krävdes fortifikationens ingenjörer. Krigsmakten utgjorde den största samlade tekniska kompetensen inom landet och det var just inom specialvapenslagen som arméns högst utbildade tekniska personal fanns. Augustin Ehrensvärd omgav sig med skickliga medarbetare och hade krävt att han skulle få befogenheter att själv fritt få välja dem ur olika vapenslag. Även civila experter anlände till Sveaborg, såsom byggmästaren Daniel Thunberg (adlad af Thunberg) och på 1760-talet skeppsbyggaren Fredrik Chapman (adlad af Chapman).

Den stora massan av arbetskraft utgjordes av rotesoldater som kommenderades till fästningsbygget från Finland och centrala Sverige. Tusentals soldater jobbade på Sveaborg under den korta men intensiva byggsäsongen. Klimatet inskränkte byggsäsongen från maj till september. Under vintern var snö och kyla viktiga skäl till att nästan alla arbetena avstannade, men värst var bristen på dagsljus som gjorde sig gällande redan långt före den första snön. Det var bara vid skogshyggena som vintern var högsäsong, där underlättade snön transporterna. Största delen av den finska arbetsstyrkan skickades hem vintertid. De rikssvenska soldater som jobbade vid fästningsbygget 1751–1754 kunde inte hemförlovas utan inkvarterades i stället på den nyländska landsbygden över vintern. Även ett par värvade regementen anlände till Helsingfors från Sverige för att göra garnisonstjänst på Sveaborg i början av 1750-talet.


Byggandet av Sveaborg. På målningen syns arbetet med dockan, i skuggan av den af Thunbergska kvarnen. Förutom soldater och hästar syns kvinnor, troligen även barn och kossor.

Sveaborg var ett av de största byggnadsprojekt som svenska kronan företog under tidigmodern tid, åren 1751–1756 uppgick de direkta byggkostnaderna till 3–6 procent av kronans årliga budget. Egentligen var kostnaderna ännu högre då utgifterna för arbetsstyrkan främst ålåg andra myndigheter. Utan det generösa ekonomiska bistånd som Sverige fick från det allierade Frankrike hade man knappast kunnat bygga Sveaborg. Frankrike började utbetala subsidier till Sverige redan på 1600-talet och åren 1747–1789 utbetalades nästan oavbrutet franska subsidier till det svenska försvaret. Trots detta ledde penningbrist och inrikespolitiska förvecklingar till att fästningsbygget kom att dra ut på tiden. Pommerska kriget (1757–1762) och den påföljande inrikespolitiska turbulensen skar kraftigt ned på anslagen för fästningsbygget. Sveaborg var en av stridsfrågorna mellan hattar och mössor: de senare, som förordade en fredlig politik gentemot Ryssland, ansåg fästningsbygget vara ett helt onyttigt och alltför dyrt projekt. Efter mössornas makttillträde 1765 upphörde fästningsbygget och återupptogs först under gustaviansk tid, framför allt på 1780-talet byggdes ivrigt. Redan på 1750- talet var fästningen i försvarsdugligt stånd, men om den någonsin blev helt färdig kan diskuteras. Fast det var knappast det utdragna byggnadsarbetets fel att amiral Carl Olof Cronstedt valde att kapitulera för ryssarna våren 1808. Den svenska tiden på Sveaborg var därmed över, i stället blev fästningen en rysk militärbas och ombyggnadsarbeten inleddes i rysk regi.

Sveaborgs skapare och grundare av Arméns flotta
Fältmarskalken och konstnären, greve Ehrensvärd


Foto: Nationalmuseum.

Augustin Ehrensvärd (1710–1772) var son till den 1717 adlade Johan Jacob och Anna Margaretha, född Mannerheim. Han blev under sin livstid upphöjd till friherre 1764 och därefter till greve 1771. Gift 1739 med Catharina Elisabeth Arosell, adlad Adlerheim med vilken han fick sonen Carl August Ehrensvärd. Ätten fortlever än i dag.

Augustin Ehrensvärd valde en militär bana och tack vare ett studieår i Europa fick han många viktiga erfarenheter inom det konstnärliga området. 1739 valdes han in i Kungl. Vetenskapsakademien. Med anledning av sina goda kunskaper i befästningsarbeten fick han 1747 uppdraget av Kungl. Maj:t att planera och leda bygget av Sveaborg och en mindre befästning utanför Lovisa (Degerbyn). 1756 upprättade han Arméns flotta och 1769 blev han utnämnd till Serafimerriddare.

Han gjorde en militär karriär och deltog i det pommerska kriget. Han var också en engagerad politiker i Hattpartiet och ingick som ledamot i det sekreta utskottet. 1772 befordrades han till fältmarskalk, samma år avled han i Finland och begravdes i Helsingfors. På Gustav III:s befallning flyttades stoftet till Sveaborg där han gravsattes 1783 i den gravvård som skapats av Jean Eric Rehn och Johan Tobias Sergel.

Mannen som revolutionerade skeppsbyggnadskonsten
Skeppsbyggaren och viceamiralen, herr Fredrik Henrik af Chapman


Foto: Nationalmuseum

Fredrik Henrik af Chapman (1721–1808) var son till Thomas Chapman från Yorkshire och Susanna Colson, dotter till en skeppsbyggmästare i London. Paret flyttade till Sverige där Fredrik Henrik föddes i Göteborg 1721. Han blev adlad af Chapman 1772, dog ogift 1808 och slöt således själv sin adliga ättegren. Han är begravd på Augerums kyrkogård norr om Karlskrona i en grav han själv ritade. Redan 1806 gav han bort all sin egendom till fostersonen Gustaf Adolf Neüendorff, adlad och adopterad af Chapman. Denna ättegren dog ut 1902.

Fredrik Henrik Chapman var verksam inom skeppsindustrin i Göteborg, Karlskrona och Stralsund innan han blev skeppsbyggmästare på Sveaborg 1762–1764. 1765 begärde han permission från arbetet som chefskonstruktör för Skärgårdsflottan för att göra en sammanställning för tidens fartygstyper, ett planschverk som beställts av Gustav III:s bror amiralen hertig Karl. 1767 valdes han in i Kungl. Vetenskapsakademien.

”En utmärkt man i sitt fack”
Byggmästaren, herr Daniel af Thunberg


Foto: Förvaltningsnämnden för Sveaborg.

Daniel af Thunberg (1712–1788), son till Lars Persson och Anna Henriksdotter gjorde tack vare sin studiebegåvning en fin karriär – blev invald i Kungl. Vetenskapsakademien 1759, tilldelades Vasaorden och adlades av Gustav III 1776. Han gifte sig 1763 med Dorotea Maria Norén och tillsammans fick de två barn. Dottern Anna Sofia var bara knappt ett år när hon dog i kopporna 1769. Ett år senare föddes sonen Lars Daniel som dog barnlös 1814 och därmed slöt ätten.

Både Daniel af Thunberg och Augustin Ehrensvärd studerade för Christopher Polhem och de kom att arbeta nära varandra i skapandet av Sveaborg. Daniel af Thunberg ansvarade för dockan där fartyg av alla olika slag byggdes och reparerades. Dockan som började byggas 1749 är världens äldsta. Daniel af Thunberg planerade bland annat dammen och den väderkvarn som behövdes för att kunna tömma bassängen i dockan. Efter Sveaborg arbetade han med dockbyggnaderna i Karlskrona. Han anlitades för bygget av Trollhätte kanal med tillhörande slussar och utarbetade också ett förberedande förslag till Göta kanal som i hög utsträckning följdes av Baltzar von Platen.

Daniel af Thunberg dog 1788 och är begravd i familjegraven i Karlskrona stads kyrka. I Riddarhusets stamtavlor står att han var ”en utmärkt man i sitt fack”.

Tidigare publicerad i Arte et Marte 2020/1.