Sprätthöken

Degenererade och uppkomlingar

Frihetstidens adelsman var inte den ärrade och morske hjältekrigaren från stormaktstiden. Åtminstone inte om man får tro dåtidens belackare, såsom Carl Gyllenborg och Olof von Dalin. Begreppet sprätthök syftar till att gissla både den degenererade adelsmannen som blott ärvt sitt stolta namn och nyadlade odrägliga uppkomlingar. Sprätthöken var känd för sitt snobbiga klädval och tillgjorda språk. Flera källor och nidvisor vittnar om hur sprätthöken aldrig missar ett tillfälle att träffa sina likar på Riddarhustorget.

Vinjett Sprätthöken Svenska Teatern
Illustration på titelsidan av 1740 års utgåva av Carl Gyllenborgs pjäs Swenska Sprätthöken.

Franskinfluerat manér

I Carl Gyllenborgs pjäs Swenska Sprätthöken satiriseras den franskinfluerade sprätthökens oförblommerade fäbless för konstlat manér.

Greve Hurtig har återkommit till Sverige från Paris och på Riddarhustorget träffar han på baron Stadig:

”Greve Hurtig (går allena på teatern upp och ner, sprätter med benen, ajusterar och ser sig på alla kanter, visslar och sjunger om vartannat.)

Baron Stadig: Det är mig kärt att en gång träffa er, Cousin, man har sagt mig, att ni redan i några veckor varit här i Stockholm, och likväl har ni ej låtit mig veta er ankomst. Glömmer man så sina vänner?

Greve Hurtig (går ännu av och an och sjunger).

Baron Stadig: Greve Hurtig, greve hurtig, så lustig, och ändå på nykter mage.

Greve Hurtig: Ah, parbleu! mon Cousin (Springer och famnar honom rätt hårt.) à la mode de Paris ma foi.

Baron Stadig: Sakta, sakta, greve, vi famtas och kyssas intet så häftigt här i Sverige som i Frankrike; men vi mena´t likväl mycket uppriktigare, ja jag skall be er min käre Cousin, att när en annan gång ni gör mig den äran att hälsa på mig, det må ej komma tillika er i huvudet att vilja alldeles krysta anden ur mig, och att pudra ut synen på en, à la mode de Paris ma foi.

Greve Hurtig: Je vous demande pardon, mon Cousin, je ne vous ai pas vu.

Baron Stadig: Tala svenska greve Hurtig.

Greve Hurtig: Jag hoppas min Cousin har intet redan glömt sin fransyska som han lärde i Paris.

Baron Stadig: Ni vet Cousin att jag var allt för kort tid i Paris att kunna lära något där, dessutom hade jag lärt så mycket av fransyskan och av andra främmande språk, som jag behövde förr än jag reste ut, men jag brukar dem alla som min kappa endast i nödfall, mitt modersmål har alltid företrädet hos mig.”

(Citerat ur Lars Löfgren, Svensk teater (Natur och Kultur, 2003.)

I ett brev beskriver Carl Linnæus (blivande von Linné) den så kallade Stockholmskavaljerens vardag:

”En Stockholms cavallier.
Stiger upp kl. 8 à 9, coafferar sitt hår,
kläder sig.
kl. 10 går på caffehus, dricker ett par
tassar caffe, pratar;
kl. 11 expedierer i staden sitt;
” 12 går på Riddarhustorget att höra
något nytt;
” 1 spisar, alltid med 1 à 2 qvarter win;
” 3 går på caffehuset att taga sig caffe älr
ett glas dricka;
kl. 4 gjör någon visite;
kl. 5 går på Castenhof älr någon kiällare,
dricker ett glas rhenskt vin;
kl. 7 går till Lars på Hörnet at taga sig en
hjärpe.
Sen spelas till in på natten; går hem, Gud
vet hvar;
Ändtligen får dropper, frossa eller
hectique.
En engelsman räcknade således efter hwad han giorde hwar timme och hwar dag hela året, som war nästan samma; satte straxt pistolen för hufvudet sejandes: en sådan är ej wärd lefwa.”

Till skildringen vidhäftar han några latinska rader, som i översättning lyder:

”De komma från landet till Stockholm i sin mest blomstrande ålder, med rosiga kinder och tjusande, själfva kärleksguden utmanande läppar, men efter ett års förlopp äro de förvissnade, saftlösa, bleknade.”

Det är således ingen slump att Linnæus, vars läkarpraktik led brist på patienter, begav sig till just Riddarhustorget för att själv söka upp sina kunder. Där skapade han sig ett namn bland de förmögna ”eleganterna” för sin förmåga att bota koppor, frossor och könssjukdomar.

Fredrik Böök om Dalins sprätthök:

”Det är icke längre nu en abstrakt person utan ålder, utan en ung sprätthök af det redan förut skildrade slaget. Stockholmska lokaliteter få sin plats i skildringen, och de bekanta konversations- och promenadtimmarna på Riddarhustorget spela sin roll. Det finnes mycken humor i dessa korta dagboksnotiser. Petit-maitren, som liksom den engelska förebilden är en väldig kannstöpare, har på onsdags-morgonen ägnat sin tid åt två viktiga spörsmål : huruvida han icke skall lämna små mustascher nästa gång han rakar sig och huruvida general Polentz, som han hoppas mycket på, skall lyckas återställa ordningen i Polen.”

Strindberg beskriver sprätthökens gagnlösa tillvaro:

Krigens upphörande hade ersatts av en syssla i statens tjänst, i en tid då kärleken utskåpade galanteriet och gjort makan och modern till älskarinna:

”Måndagen kl. 8 f.m. kastade han på sig nattrocken och ställde sig vid fönstret. Höstvädret är kallt, vinden på norden. Klockan 9 låter han Bengt sätta på te. Röker en pipa virginia-tobak, som dock biter väl starkt på tungan, varav han sluter att han är bedragen på den handeln. Kl. 10 dricker han te, tvättar och klär sig. Ena skospännet går sönder. Kl. 11 tar han andra spännen och den lilla peruken. Kl. halv 12 går han ut på Riddarhustorget, där sprättarne hava sin mötesplats. Här har han en lång strid med bror Snoppstjern om han skall gå in på Guillemots eller Roussels. Stannar vid den senare, där han tar två supar.”