Riddarhustorget i konsertmusikens centrum 1731–1850

Föredrag av fil. dr Inga Lewenhaupt
hållet i Riddarhussalen den 25 september 2018 

Under 1720-och 30-talen kom stadens förnämsta öppna plats, det stora Riddarhustorget med Riddarhuset, Stora Börshuset, närbelägna privathus, kaffehus och boklådor att spela en central roll för ett breddat musikutbud i Stockholm, en då liten stad med ca 43 000 invånare jämförbart med till exempel Lidingö i dag. 13 000 bodde i Gamla stan, resten på de närmaste malmarna.

Vad hade dessa stockholmare för möjlighet att höra musik på 1720-talet? Det fanns ingen opera, inget konserthus. Det som förutom viss musik på Bollhusteatern var tillgängligt för gemene man var kyrkornas och tyska skolans konserter, militärparader och eget musicerande i hemmen. Vi hade ett hovkapell redan från Gustav Vasas tid (1526) men med i allt väsentligt hovanknutna ceremoniella uppgifter på slottet och på andra ställen.


Fama, ryktbarhetens gudinna. Detalj ur Ehrenstrahls plafondmålning i Riddarhussalen. Foto: Hans Hammarskiöld.

Rätt person på rätt plats

År 1712 sattes en boll i rullning som kom att bli startpunkten för en helt ny era i den svenska musikhistorien. Den 19 mars undertecknade kung Karl XII i Bender i Turkiet, på kuriren, hovmarskalken och hovkapellets chef, Anders (eg. Andreas) von Dübens och uppenbarligen sin syster Ulrika Eleonoras inrådan, ett nådigt tillstånd för den sjuttonårige hovkapellanställde Johan Helmich Roman, son till hovkapellmusicanten Johan Roman, att ”på någre åhr få resa til at perfectionera sig i musiquen”.

Det var mitt under tuffa krigsår och skral kassatillgång, och det fordom stolta svenska hovkapellet var närmast i upplösning. Musikerna fick inte ut sina löner och disciplinen var inte den bästa. Något behövde göras.

Detta kom att bli ett strålande exempel på vad en satsning på en begåvad person i unga år kan ge i utdelning.

Redan som sjuåring hade Johan spelat för hovet och som elvaåring medverkat i ”Barncomoedian på Hoftheatren” med Rosidors franska teatertrupp och den jämnårige Carl Gustaf Tessin i Wrangelska palatset på Riddarholmen, där kungafamiljen då bodde (1706).

Han praktiserade först säkert oavlönad i Hovkapellet och vid sjutton år fick han fast tjänst som violinist och oboist. Man anställdes då inte för visst instrument utan förväntades behärska flera. Samma sak gällde på teatern under 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Man anställdes som aktör eller aktris och förväntades både kunna sjunga, agera i talroller samt dansa.

Först i årsskiftet 1715/16 kom den unge Johan Roman iväg för fem och ett halvt års studier och verksamhet i den stora musikmetropolen London, då med en befolkning på 600 000. Det sägs att han fick ett rekommendationsbrev av Bach och det var troligen inte av Johan Sebastian i Eisenach utan av Bachs äldre bror, Johann Jacob (9/2 1682-16/4 1722), som efter att ha tjänstgjort hos Karl XII bl.a. i Bender skickats till Hovkapellet i Stockholm 1713. (Han dog sedan i Stockholm 1722 vid 40 år.) Bach spelade oboe och trumpet och även violin och klaver. Han var således kollega med Roman i Hovkapellet och kanske även hans lärare.


Ung Händel målad av svensken Michael Dahl.

I alla händelser blev Roman omedelbart antagen som andreviolinist i operaorkestern vid King´s Theatre vid Haymarket, där den nio år äldre tysken Händel var den store ledaren. Han ägnade också tid för studier, generalbas för Händel, violin för virtuosen Geminiani från Lucca och komposition för Berlinfödde Pepusch (han med The Beggar´s opera).
Penningbrist tvingade teatern att stänga hösten 1717 – sångsolisterna var svindyra – men den kunde återöppna 1719 i ny regi med 34 mans orkester och Roman och Händel återanställdes.
Roman fick förutom en mängd Händelverk höra Europas främsta sångare, kastraterna Niccolini och Senesino och sopranerna Durastanti och Cuzzoni och blev väl förtrogen med italienska operans stilideal. I Sverige hade han främst influerats av franska, bl.a. genom Lullyverk.

   
Till vänster: King´s Theatre vid Haymarket. I kungalogen satt Georg I av Hannover. Till höger: Tjänstgöringslista 15 februari 1720. Förstoring med Roman på 2:a violinplats, pult 18.

I februari 1720 återkallades han till Stockholm då fadern dog, men kom inte hem förrän efter vårsäsongen 1721, fick ansvar för musiken vid Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras kröning i Storkyrkan den 26 november och utnämndes den 18 december 1721 vice hovkapellmästare. Efter att ha skrivit en kantat till drottning Ulrika Eleonoras födelsedag den 23 januari 1727 blir han så förste hovkapellmästare.


Fiolornament av Romans penna.

Vid den här tiden var sångare anställda i Hovkapellet (de försvann 1772). En av de nymodigheter Roman inför är att han ersätter de traditionella diskantisterna, d.v.s. gossopranerna med sångerskorna Sophia Schröder och Judith Fischer för operaarior och kantater (för övrigt de första kvinnorna i Hovkapellet). Han vill utbilda dem, men stor diskussion uppstår om det borde ske enligt den italienska eller franska smaken. Den italienska krävde mer avancerade studier (koloraturer) så den franska vann. Den ansågs också mer van för svenska öron.

De första Riddarhuskonserterna 1731–1739

Roman får en stor mängd kompositionsuppdrag för hovet, men han hade tagit med sig hem intrycken från Londons offentliga konserter, som var de första i Europa. Senare, 1725, kom offentliga så kallade Concerts Spirituels i Paris.

Han begär tillstånd att starta offentliga välgörenhetskonserter med både yrkesmusiker och amatörer ur adel och högre ämbetskrets. Generalen, greve Charles Emil (d.ä.) Lewenhaupt ”proponerade” om saken och Ridderskapet och Adeln samtyckte. Våren 1731 presenterar så Roman de första försöken till ett allmänt konsertväsende i Stockholm.


Titelsidan till Romans svenska textbearbetning av Händels Brocke-passion 1731.

Med tre konsertaftnar med Händels Passionsmusik den 4, 11 och 16 april gör han Stora Riddarhussalen till Stockholms första öppna konserthuslokal. Brockes tyska text sjöngs i svensk översättning, som därtill delades ut gratis, något som blir sed att göra. Konserterna började kl. fem och kostade en daler silvermynt. Behållningen gick till de fattiga.
Händels Passionsmusik återkommer de närmsta åren men under Romans utlandsresa 1735—37, bl.a. för att införskaffa noter, dirigerar hovkapellisten Jacob Henrik Meyer en egen passionsmusik.

Förutom Passionsmusiken ges andra Händelverk: 1733 ges tre höstkonserter med 4 Anthems då Post-Tidningarna berättar att man givit publiken ”en särdeles omväxling, hvars like eljest ey kan åstadkommas: orkestern sitter i början förtäckt, men sedermera synlig och open lämnad”. I början av påföljande år presenteras ett Herda-Qväde, det vill säga en pastoral ur Händels opera Acis och Galathea, liksom tidigare med tryckt svensk text till publiken.
Operan kom 39 år senare att bli andra program vid den svenska Kungliga Operan i Bollhuset 1773. Även oratoriet Esther ges i svensk översättning.

Riddarhuset hade redan 1728 och 1729 börjat användas för vetenskapliga föreläsningar och frihetstidens nyfikenhet inom vetenskaperna utsträcktes snart till att även omfatta konstarterna, inkluderande språkvården. Roman hade redan då han startade Riddarhuskonserterna förklarat att

”man hälst uti Andelig Musique intet må hädanefter behöfwa widare bruka fremmande Tungomåhl, hwilket föga Andacht och upmärcksamhet förorsaka kan hos dem som eij Språket nog mächtige äro”. (STM 58 s.6f).

För sina banbrytande insatser för ”Svenska Tungomålets böjlighet till Kyrko Musik” valdes Roman till ledamot av Vetenskapsakademien 1740.

Amatörmusicerande vid Stora Nygatan

I Löwes hus vid Stora Nygatan samlades på lördagarna från 1730-talet och några decennier fram adliga ”musikälskare” eller musikdilettanter, som blev viktiga för instrumentalmusiken många år framöver för såväl privat musicerande som för utfyllnad vid offentliga konserter.

I kretsen sågs grevarna Karl Cronstedt, Adam Horn, Hård, Carl Reinhold von Fersen och Ulrik Barck, baronerna Falkenberg, Buddenbrook, Wrangel, Karl-Gustaf von Düben, Ehrencrona och fänrik Zöge von Manteuffel. Medlemmar av Hovkapellet kunde också delta i dessa lördagsövningar.

Abonnemangskonserter i Rådhuset

Under 1740-talet permanentas konsertverksamheten med regelbundna abonnemangskonserter först på onsdagar, sedan på lördagar, klockan fem med spelsäsong från november/december till påsk. Priset höjs till två daler smt. Men dessa konserter ges inte i Riddarhuset utan i Stora Rådhussalen i det före detta Bondeska palatset intill Riddarhuset, nuvarande Högsta domstolen.

På grund av tilltagande dövhet tvingades Roman successivt överlämna ansvar till eleven och medhjälparen violinisten Per Brant, som nu får den helt nya titeln konsertmästare (15/3 1738).

Första försök till en Musikalisk Akademi

Redan Roman hade lekt med tanken på ett ”seminarium musicum”. Per Brant insåg också att vi behövde skola fler svenska musiker och försökte genomföra sin idé om en Musikalisk Akademi. Abonnemangsserien från den 5 januari 1743 annonseras till och med som ”Musicaliske Academiens Concerter”. Han anhåller om medel för sin Academie i ett brev till övermarskalken den 9 juli 1743 och fick för detta ändamål ett lotteri, men eftersom konserterna blivit lite för dyra måste han pantsätta lotteribrevet och idén skulle inte genomföras förrän med Gustav III på 1770-talet.

Musikerförstärkning med Adolf Fredriks tyska kapell

Med den nye kronprins Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp följde 1743 ett privat musikkapell från Eutin i norra Tyskland. Det var lika stort som hovkapellet med elva musiker samt två valdhornister, en sångare och en sångerska. Det kom att spela både enskilt och som en välkommen förstärkning av Hovkapellet vid regelbundna offentliga konserter i Stora Rådhussalen, ibland omväxlande med Riddarhussalen (1748–57). Medföljande konsertmästaren, violinisten Anton Perichon och clavicinisten/organisten Hinrich Philip Johnsen blev viktiga förgrundsfigurer i det fortsatta musiklivet och presenterade sig vid en rad solistkonserter.


Greve Adam Horn spelar fiol till höger på målning troligen utförd av Johan Pasch d.ä. i ett lusthus på hans gods Fågelvik.

Sedan Roman fått den kända Drottningholmsmusiken uppförd vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas biläger 1744 lämnar han Stockholm – två gånger änkling, döv och med fem barn. Per Brant tar över.

Repertoaren blir mer och mer varierad men kantater och solistkonserter överväger. Som omväxling mot alla stråkensembler presenterar tyska hovkapellet även blåsarkonserter.

Ett populärt program var Telemanns intermezzo Pimpinone & Vespetta eller Den Regeringssjuka Cammar-jungfrun som gavs både 1744, 45, 47 och 48.

De mer seriösa passionskonserterna fortsätter i Riddarhuset. Händels musik är populär, men man ger även en Telemannpassion 1748, och från året därpå spelas sedan, regelbundet återkommande, Pergolesis Stabat Mater med inblandade verser ur svenska psalmboken.

Någon gång används andra lokaler än Riddarhusets och Rådhusets. Man ger en vårkonsert i Orangeriet i Kungsträdgården och 1751 presenteras Lovisa Ulrikas favorittonsättare Grauns Passionsmusik i källaren Pelikan vid Södermalmstorg.

När Rådhuset byggs om efter brand 1753 spelas åter i det Gamla rådhuset vid Stortorget (där Börshuset nu ligger) men även i Riddarhussalen där man till exempel 1757 annonserar en stor adventskonsert med fullstämmig kör samt pukor, trumpeter och basuner.

Per Brant får 1758 Anton Perichon som närmaste man, när denne flyttas från kungens privata kapell och så småningom tar Perichon över som kapellmästare.

Lovisa Ulrika vill höra mer opera och bjuda in bättre sångare. Först kommer tenoren Croce, som väcker stor sympati och får tioårskontrakt. Därefter kommer Rosa Scarlatti, som visserligen är mycket skicklig, men som är alt, något som Lovisa Ulrika inte gillar. I Slottsarkivets handlingar kallas hon Hovsångerska och fick statlig ersättning, men detta var innan Gustav III officiellt instiftade den nuvarande hederstiteln 1773. Med sig har hon maken Francesco Uttini, från Bologna, som blir en viktig kapellmästare och tonsättare, som stannar i Sverige till sin död.


Kapellmästaren Francesco Antonio Uttini (1723—1795)

Virtuoskonserter och operaarior

Konsertlivet stärks under 1760-talet med många annonserade virtuoskonserter. Uttini startar den 1 november 1758 en abonnemangsserie på 25 konserter i Riddarhussalen. Året efter öppnar sångaren Lars Lalin en annan abonnemangsserie på 12 konserter men inte vid Riddarhustorget utan i Stora Frimuraresalen i Söder Stadshus, nuvarande Stadsmuseet vid Slussen. Uttinis serie slutade en månad före Lalins (Lalin: 8 maj 1759) och tydligen fanns publik för båda.

1760 blir Klaras organist Johnsen den förste som uppför en claverkonsert med orkesterackompanjemang. Organisten Ferdinand Zellbell d.y, elev till Roman och Telemann i Hamburg, violinisterna Anders Wesström, elev till Tartini i Padua, och Erik Ferling ger också solokonserter.

Riddarhusets alltmer regelbundna konserter anordnas nu vanligen på söndagar, men fortfarande klockan fem. Pergolesiverk favoriseras och olika operaarior förekommer nu på italienska. Riddarhuskonserternas och senare även den gustavianska operans firade stjärna Elisabeth Lillström senare gift Olin debuterar anonymt. Tenoren Carl Stenborg, också senare en ledande operasångare, sjunger arior, liksom flera av sångarna vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas franska trupp. Zellbell och Uttini leder omväxlande konserterna och flera ges till förmån för Frimurarebarnhuset.

Kavaljerskonserter i Riddarhussalen

Spelåret 1769/70 framträdde skickliga adliga musikälskare under hovkapellmästare Zellbells ledning sex gånger på hösten och sex på våren i så kallade Cavaljerskonserter i Riddarhussalen. Som tidigare på söndagar men klockan halv fem. Ämbetsmannen, operalibrettisten, hovkapellisten, hovsekreteraren, biljardägaren, sångmästaren, arrangören av teatermusik m.m. Lars Lalin hade under en längre utlandsresa medfört noter till en rad nya verk av stora mästare som kunde presenteras.

Tillsammans med några hovkapellister fick man ihop en orkester på hela 50 man. Bland de deltagande var violinisten, riksrådet, greve Adam Horn, generalerna Fredrik Ulrik Wrangel och Niklas von Höpken, oboisten överste Carl Jakob von Quanten, clavecinisten Callenberg och kommerserrådet Patrik Alströmer och bland hovkapellisterna de tidigare nämnda violinisterna Wesström och Ferling.

Vid samtliga konserter medverkade den stora sångstjärnan Elisabeth Olin kallad ”Hof-Sekreteraren Olins Fru”. Till och med hennes nioåriga dotter, sedermera gift Stenborg, framträdde.

Gjörwell, som nyligen öppnat sin boklåda vid Riddarhustorget, på Stora Nygatan 2, skrev översvallande om konserterna i Allmänna Tidningar den 22 april 1770 och citerar en dikt om Elisabeth Olin som åhörarna fick tryckt på biljetten och där sångerskan kallades ”Wår svenska Näktergal”. Jenny Lind var således inte den första med det epitetet! Han skriver: ”Hennes röst är af den stämning och styrka, at man nu för tiden ej känner något Fruntimmer hos oss, som med lika lycklig böjelse förenar lika konst, smak och accuratesse.” För sina insatser fick hon som avslutning en egen recettkonsert.


Den första svenska hovsångerskan Elisabeth Olin, född Lillström (1740—1828).

Vid dessa konserter deltog även medlemmar av sällskapet Utile Dulce, som hade en musikavdelning med amatörer ur adeln och högre tjänstemannakåren.

Gjörwell anser att med den nu betydligt uppövade ”Musicaliska Wetenskapen” såväl instrumentalt som vokalt och med vad man i ”senare tider utgifne Witterhets-stycken äfven sett, i hwad grad Swenska Språket uti Skaldekonsten och wältaligheten wunnit både styrka och smak, torde inrättningen af en Swensk Theatre och Opera blifwa äfwen så möjelig, som den för Nationen i allmänhet woro hedrande, nyttig och angenäm.”

Året efter blir Gustav III kung och det är precis vad som händer. Scenkonsterna ställs i fokus och han instiftar, efter underdånig anhållan av Zellbell omedelbart ”Kongl. Musikaliska Akademien för befordrande av deklamation och musik” den 8 september 1771.

Efter fyra riddarhuskonserter i juni och november 1772 med sex gästande italienska sångare, och ”visselsångaren” och klaverspelaren Ugolini kände sig preses Patrik Alströmer nödgad att efter ett framfört ”visselsolo i den sämsta gatgenren” anhålla om begränsning av utländska artisters möjligheter att uppträda i Sverige genom krav på godkännande av Akademien. Detta avfärdades dock helt av kungen, som ansåg att ”de fria konsters art ej tåla något sådant”.

Man har ambitionen att inom Akademien starta ett s.k. undervisningsverk, men man har varken lokal eller medel för lärare och instrumentinköp, så början blir knagglig. Riddarhuset kommer att spela en central roll för att skapa ekonomi och serier av abonnemangskonserter med oavlönade deltagare från olika håll börjar. Varje år ges dock en konsert för Serafimerlasarettet. Huvuddirigent är Uttini.

Vissa mindre kammarkonserter flyttas en tid en trappa ner till det s.k. Sekreta Utskottets rum, nuvarande Lantmarskalksalen. Den rymde 150 åhörare, Stora Riddarhussalen betydligt fler. Boccherini var här en ofta spelad tonsättare. Konserter fortsätter också att ges i Stora Rådhussalen och i privata hem ges oannonserade så kallade ”öfningskonserter”.

På midsommarafton den 23 juni 1774 hade man till avtäckningen av Gustav Vasa-statyn på Riddarhustorget förberett en operabalett av Carl Gyllenborg, Sveas högtid eller Fria konsternas vördnadsoffer åt Dygderna, men på grund av hertig Carls samtida förmälningshögtidligheter kunde den inte ges på Bollhusteatern. Zellbell uppförde då sin musik i Riddarhussalen.

Publikfriande sensationskonserter

För att dra publik och inkomster till undervisningsverket engagerades gästande artister med specialiteter av olika slag såsom visselkonst och spel på märkliga instrument, till exempel pantaleon, en föregångare till hammarklaveret, som beskrevs som ett sorts hackbräde med 276 strängar och som väckte pressdebatt. Svensken Salomoni lär sig spela på det av mästaren i Tyskland och när han kommer hem presenterar han en sorts tidig programmusik som ironiseras om i pressen. Ett stycke handlar om bataljer, ett annat om en varm promenad på Djurgården med damm som upprörs av fruntimrens släp, solfjädersfläktande, inköp av våfflor, mandelmjölk och limonad, värdshussupé m.m. Ett annat stycke skildrar en slädfart i tio avdelningar.

Pressindignation möter efter vad man kallar ”Tre Portugisiske Sångares harmoniska olycka”, antagligen med en sångkonst som var ovan för svenska öron.

Den 13 jan 1783 annonseras en ny märkvärdighet:
”Herr Concert-Mästaren La Hay vill visa huru långt konsten på violin med 4 strängar kan bringas, då han med en ordinarie blyertspenna exekverar en solo utan stråke just extraordinärt, vilket till närvarande tid är en (sic) oerhört konststycke.”

Mandolin, harpa, cittra och kontrabas möter vi nu också som solistinstrument. Far och son Böhm med flera ger uppskattade valthornskonserter liksom bröderna Steinmüller, som kom att lära upp många svenskar.

Adolf Fredriks tyska musiker hade 1773 helt införlivats med hovkapellet, som blir alltmer involverat i Operans verksamhet. När det gustavianska operahuset står färdigt 1786 ges konserter även där.

Den gustavianska operans stora stjärnor i framför allt Glucks operor sjunger även vid Riddarhuskonserterna, som presenterar en stor blandning av andliga verk och operaarior. Pergolesis Stabat Mater ges som tidigare på långfredagen.

Bland svenska solister framträder sångarna Karsten (morfar till dansösen Marie Taglioni), fru Augusti, mlle Baptiste, Caroline Müller med make, sedermera konsertmästaren, Christian Friedrich Müller, Mlle Stading m. fl.


Christopher Karsten (1756—1827).

    
Caroline Müller (1755—1826) och och Christian Friedrich Müller ( 1752—1827).

1780 ges Romans Svenska Mässan med Augusti, Lalin och Karsten, troligen ledd av Eric Ferling och 1781 säljs abonnemang med fyra ”Nationella konserter” med körer.

Inga kastratsångare på Operan – men i Riddarhuset!

Gustav III gillade inte kastrater och de fick aldrig sjunga på Drottningholm eller Operan – men på Riddarhuset förekom de.
Den 11 och 18 januari 1778 sjöng kastraten Mancioli från Neapel i Riddarhussalen och den 19 februari 1786 Calgagni i Riddarhussalen och i sekreta utskottets rum. Gjörwell berättar att han såg av damernas grimas att de hade medlidande med sångaren. I juni året därpå gästade Carlo Barbarini, även han från Neapel.

Under Gustav IV Adolfs regering engagerades och avlönades faktiskt kastraten Sebastiani vid Operan under fyra år, 1805—09, men eftersom Operan var stängd, framträdde han på andra ställen, troligen även i Riddarhuset. Han stannade dock i Sverige till 1814 och deltog då i några italienska gästspelsoperor men hans sång fann knappast gehör för svenska öron. En recensent skrev:

”Med en hes stämma i de gröfre tonerna, släpar han sig till de finare genom en jamning, som man måste hafva ett modernt italienskt öra för att icke finna högst obehaglig.” (Dahlgren, 1866 s. 459).

Händels Messias

Den 12 februari 1786 blev en märkesdag i Riddarhuset och den svenska musikhistorien då Händels stora oratorium Messias uppfördes för första gången i Sverige och då, som brukligt, i svensk översättning. Verket hade uruppförts i Westminster Abbey i London 1754 med en bibelbaserad engelsk text av Charles Jennens. Till svenska översatte bland andra Pehr Frigel med anpassning till Carl XII:s bibel och vissa omtextningar.


Biljetter till den första Messias-konserten såldes bland annat i Engelska källaren vid Riddarhustorget. Mattias Lundbergs behandlar uruppförandet av Messias i Arte et Marte 1/2018, s. 16-17. Foto: Mattias Lundberg.

Ett historisk återuppförande gjordes i Riddarhussalen den 7 december 2017 och Sveriges Radio sände det på juldagen. Professor Mattias Lundberg utförde ett stort forskningsarbete för att återskapa den svenska översättningen och verket dirigerades av Karin Arwén Oldgren med Drottningholms barockensemble, Hjorthagens vokalensemble och vokalsolister. Den 30 november 2018 ges en ny möjlighet att höra detta verk i Riddarhuset.

Efter 1785 kom ett avbräck i akademiens verksamhet men 1788 återupptogs abonnemangskonserterna till förmån för undervisningsverket i Frimuraresalen i Rosenhanska palatset på Riddarholmen och sedan i Stora Börssalen.

Kraus och Vogler

Hovkapellmästaren efter Uttini, Joseph Martin Kraus, berömd för sina operor Proserpine och Aeneas i Carthago, utmärkta stråkkvartetter mm och kallad ”den svenske Mozart”, blev den förste som dirigerade en Mozartsymfoni i Sverige – i Riddarhussalen 1789!
Ödesåret 1792 dirigerar Kraus en stor konsert i Riddarhussalen den 26 februari och den 14 april framför han sin stora begravningskantat till Gustav III i Riddarholmskyrkan men avlider senare samma år i tuberkulos vid 35 år.
I Riddarhuset gör man sedan den 24 maj 1798 en stor minnesfest med en orkester på 150 man.


Joseph Martin Kraus (1756—1792)

1786 inkallade Gustav III den i Tyskland och England omtalade organisten Abbé Vogler som hovkapellmästare och lärare till kronprinsen. Vogler var uppenbarligen en mycket udda person. Hans huvudsakliga verksamhetsplats var i kyrkorna, där han i stora orgelframföranden målande skildrade Jerichos belägring, Skepp i storm, De dödas uppståndelse m.m.
En insats i Riddarhussalen gjorde han 1794 /95 med Andeliga konserter, Concerts Spirituels med mycket omväxlande program där högt och lågt blandades. Bland andra presenterades den förnämlige klarinettisten Bernhard Crusell från Finland. Vogler höll också föreläsningar i verkanalys, undervisade och skrev flera teoretiska verk. Vid sidan av Kraus var han i Sverige först med att använda taktpinne.


Abbé (Georg Joseph) Vogler (1749—1814)

Under slutet av 1700-talet ges alltfler konserter med skickliga amatörer, till exempel tio konserter i Lilla Börssalen 1794 och en konsert med 26 violinister, 7 violaspelare och 12 basister den 9 februari 1795.
1793 presenterar violinisten och sångaren Eduard du Puy en egen violinkonsert i Riddarhuset och förekommer sedan även som konsert- och kapellmästare.


Édouard du Puy (1771—1822)

Ventilationsproblem i Riddarhussalen

Både musikerna och publiken hade att tackla andra problem än vi idag. Stråkmusikerna spelade till exempel på fukt- och temperaturkänsliga sensträngar och behövde stämma ofta. Publiken hade också bekymmer enligt en insändare i Stockholms-Posten den 4 maj 1798, som skriver:

”Äntligen (d.v.s. slutligen) något om qwalmet på Riddarhus-Conserterne.
Altid på de mera talrikt biwistade Riddarhus-Concerterne har man warit beswärad af en odräglig och tillika högst osund wärma, hwilken aldeles borttagit nöjet af Musiken, orsakat swimningar för många, som af trängseln icke kunnat gå derifrån, äfwensom förkylningar wid utgåendet, och hindrat andra af swagare hälsa at komma dit; desutom förtager qwalmet ganska mycket af Musikens effekt, som werkligen winner i klar luft; strängarne springa, och man kan med skäl säga, at de Spelande arbeta i sin anletes swett.”

Skribenten föreslår att man skulle kunna öppna de översta fönstren utan obehagligt drag. (Idag knappast möjligt på grund av trafikbullret.) Insändaren avslutar:

”huru kan man hafwa roligt, när man så måste swettas?”

Det tidiga 1800-talets musikliv i Riddarhuset och Börshuset

Huvudsakligen gavs instrumentalkonserter i Stora Börssalen (ofta 1-2 per vecka) och andliga körkonserter i Riddarhussalen. I Riddarhuset spelades den sista kavaljerskonserten 1814. Abonnemangskonserter fortsatte utöver ordinarie konserter i Börssalen med sex konserter våren 1817 och ytterligare fem i december-mars 1818/19 samt ett antal kvartettsoaréer.

Nu presenterades många wienklassiska mästerverk.
På långfredagen den 3 april 1801 fick Haydns Skapelsen sitt första svenska uppförande. Riddarhussalen var överfull och kung Gustav IV Adolf närvarade.

Brev från hertig Carl till Greve De la Gardie ger inblick i förhistorien. Hertigen, som hört Skapelsen vid uruppförandet i Wien hos prins Schwarzenberg 1798, skriver den 6 juni 1800: ”Den är magnifique och skall blifva af en stor effect på vårt Riddarhus.” Han tackar De la Gardie å Frimurarebarnhusets räkning för hans översättning (som trycks i Wien) och berättar att Haeffner skall dirigera. Den 27 juni hoppas han få musiken för utskrift och har förberett ett uppförande närmaste långfredag. De la Gardie skickar partituret och den 17 mars 1801 repeteras för fullt. Fru Fredholm sjunger Eva, amatören, grosshandlare Gustaf Collin och hovsångaren Christopher Karsten bas och tenorpartierna.  Kör och orkester uppgick till hela 190 personer.

Även Sverigepremiären av Mozarts Requiem dirigerades av Haeffner 1805 och successivt introducerades Beethovens symfonier.

En av de mest storslagna av de många välgörenhetskonserterna på Riddarhuset gavs den 1 januari 1810 för att underlätta nöd som följt på det svensk-ryska kriget. Konserten i tre avdelningar leddes av lantmarskalken, greve Mikael Anckarsvärd, med orkester, adelsmän, borgerliga ”herrar”, en officerskör och en kör från de fyra riksstånden. Operamusik blandades med folksånger och särskilda stycken för kontrabas, luta, hackbräde, säckpipor och nyckelharpor och som avslutning spelades en ”målning af babyloniska förbistringen” av Vogler. (För program se G. Karle, Kungligt fest-, teater- och musikliv under 400 år, 2008, sidan 445f.)

På långfredagen 1820 uppfördes i Riddarhuset för andra gången oratoriet Försonaren på Oljoberget av Musikaliska akademiens bibliotekarie Pehr Frigel efter text av Samuel Ödman.

Samma år bildade tio musikälskare amatörsällskapet det Harmoniska Sällskapet med en kör på 120 personer och 40 musiker. Från 1822 ledde J. F. Berwald orkestern och hovsångare Isak Berg kören. Sällskapet var mest aktivt under 1820- och 30-talen.

Kapellmästare Johan Fredrik Berwalds unge kusin Franz, som redan från tio års ålder 1806 spelat violin vid flera Riddarhuskonserter, gjorde den 10 januari 1818 debut som tonsättare i Börssalen med en fantasi, en septett och en konsert för två violiner, som han utförde tillsammans med sin bror August.  Till och med hösten 1828 ingick verk av Franz Berwald vid ytterligare åtta Börshuskonserter. Mest omskriven i pressen blev en påbörjad opera om Gustav Vasa, ett synnerligen vågat företag efter Naumanns publikkära Gustav Vasa-opera. Den blev heller inte fullbordad.

  
Johan Fredrik Berwald (1787—1861) och Franz Berwald (1796—1868)

Under 1820- och 30-talen spelades flitigt kammarmusik hos Johan Mazer (1798—1847), vintertid på Västerlånggatan 46-48, där han hade en musiksal med allegoriska väggmålningar och sommartid i hans hus på Djurgården. Man spelade 3-6 verk/kväll, och träffades vanligen torsdagar. Åhörare förekom.

Jenny Lind

Långfredagen den 17 april 1840 återuppfördes Haydns Skapelsen till förmån för Frimurarebarnhuset i en fullpackad Riddarhussal.


Affisch till Skapelsen, där Jenny Lind framträder vid 19 års ålder.

Dirigent för orkestern med medlemmar ur akademien, hovkapellet och stadens musikälskare var Johan Fredrik Berwald. Som Eva sjöng den nittonåriga Jenny Lind. Hennes kollega vid Operan, Julius Günther hade fått hoppa in som Adam efter sjukdomsfall.


Jenny Lind (1820—1887)

Kungl. Musikaliska Akademien i Riddarhuset

Kungl. Musikaliska Akademien höll först till i privatbostäder, men inrymdes i hela 34 år, 1795-1829, i Riddarhuset. Därefter flyttade man till Arvfurstens palats.

Man kämpade länge med abonnemangskonserter, gåvor och även lotteri för lärarlöner. Visst statligt anslag utgick från 1808 men sångskolan som återöppnats 1794 måste stängas 1812-13. Kronprins Karl-Johan skänkte då 10 000 rd bco för fem års undervisning, som nu innefattade italienska och orgelspelning. 1821 måste man stänga igen. 1822-48 var Akademien en ren organistskola, bara för män förstås. Pianoklassen ansågs onödig och stängde 1833 men 1841 tillkom en violinklass för dem som ville bli musikdirektörer. 1849 återkom pianoklassen.

Riddarhustorget utgjorde således länge ett nav inte bara i det svenska konsertlivet utan också i den svenska musikutbildningen.

Riddarhussalen fick en utomordentligt stor betydelse som vår första öppna konsertlokal. Den var störst, hade bäst akustik och var elegantast i Stockholm. En vacker och ännu bevarad sal är också den i Palmstedts Börshus där man gav konserter från 1777.

1850 hade Stockholms befolkning ökat till 93 000 och konserter gavs på allt fler ställen, bland annat i De la Croix´salonger vid Brunkebergstorg. Men det dröjde ända till 1878 innan Stockholm fick sitt första för ändamålet byggda konserthus, det så kallade ”Gamla Ackis” vid Nybrokajen. Sedan tillkom Konserthuset vid Hötorget 1926 och Berwaldhallen vid Gärdet 1979.