Politikens hjärta

Riddarhustorget som maktens centrum

Från frihetstiden och framåt var Riddarhustorget en publik arena för politisk diskussion och folklig reaktion. Torget levde upp när tusentals människor samlades där under riksdagarna för att påverka, protestera mot eller välkomna makthavarnas beslut.


Kopparstick av Johan Snack, 1783. Bildens högra hörn visar en vaktpost från den 1:a bataljonen vid Livgardet till fot (från 1792 Svea livgarde). Livgardet hade sin samlingspunkt vid Riddarhustorget och avdelade vaktmanskap till Riddarhuset under en riksdag.

I sin avhandling Politikens hjärta. Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm exemplifierar och förklarar Karin Sennefelt hur Riddarhustorget blev ”hjärtat i den politiska kroppen”, inte minst under slutet av frihetstiden då tre av de fyra stånden hade hemortsrätt där – adeln i Riddarhuset och borgarna och bönderna i Bondeska palatsets rådhus, ett stenkast från Storkyrkan där prästeståndet huserade.

Politikens hjärta

Stockholms gator och torg var ingalunda neutrala, folks uppfattningar styrdes genom arkitektur och stadsplanering som följde en definierad maktordning. Riddarhustorget ansågs, med sin starka koppling till makten, vara statusfyllt och lockade till sig personer som kände att de hade känslomässig eller fysisk äganderätt till att vara där.

Riksdagens lockelse

Riksdagens fyra stånd skulle under frihetstiden sammanträda i Stockholm minst vart tredje år. Mängder med människor, stockholmare och lantbor, politiker och lekmän, sökte sig då till staden för att göra sina röster hörda. Det var med Sennefelts ord ”riksdagsmän, deras vänner och släktingar, personer som hoppades bli riksdagsmän, det var supplikanter som hade med sig böneskrifter, delegationer från landsorten och allmänt intresserade personer”. Stockholm blev en ”politisk stad med egna spelregler och ett rikt politiskt liv, både innanför och utanför ståndets möteslokaler.”

Det var rörelse på Riddarhustorget. Det var där den så kallade utblåsningen inleddes, då kungen kallade till riksdag. Därefter började partiernas intriger då viktiga positioner skulle tillsättas.

Carl Tersmeden skriver att ”nu såg man öfverallt på torg och källare partierna operera till landtmarskalk och talemän.”

Bland hattar och mössor

Ärkebiskop-Mennander. Lorens Pasch
Carl Fredrik Mennander. Foto: Svenskt biografiskt lexikon, Riksarkivet.

I ett brev till sin far, daterat den 27 januari 1769, skriver biskopen i Åbo stift och blivande ärkebiskopen Carl Fredrik Mennander:

”Här om dagen föregingo stadens äldste på Riddarhustorget ungdomen med godt exempel, i det en hatt sparkade en mössa i ä…n. Saken ligger i kämnersrätten, rådet har utfärdat cirkulärer om uppmärksamhet till cheferna för militären, och publikationer härom samt om frid och enighet äro gjorda i alla kyrkor. Grefve As skall, efter lämnads företräde på rådhuset, korteligen i anledning häraf anfört, att en på torget trampat hans liktå, hvarför han sparkat honom där och där …”

Kallelsen till plenum skedde genom anslag på Riddarhusets plank, vilket var välbevakat och budskapet nådde pilsnabbt ut till sina mottagare. När ett stånd hade fattat beslut i en fråga sände det ut en deputation för att meddela resultatet till övriga tre stånd. De manstarka delegationerna var en vanlig syn på torget, liksom de olika politiska utskottens representanter på vägen mellan maktens boningar. Ledamöter ur de övriga stånden kunde också se till att närvara utanför ett stånds sammanträdesrum, för att tjuvlyssna och verka påtryckande och utöva press med sin blotta närvaro.

Jan Eve Olsson, Eckstein, 1790-tal RiksantikvarieämbetetUtsigt af Riddarhustorget. Eckstein, 1790-tal. Foto: Jan Eve Olsson, Riksantikvarieämbetet. 

Mötesplatser

Även under mer icke-formella former pågick det politiska livet. Riddarhustorgets krogar och kaffehus framstår som en knutpunkt där alla sorters människor, både adliga och ofrälse, möttes och knöt kontakter.

”Ehrt skryt är swårt til at höra på Riddarhustorget. Ehrt tal min Herre, är förnufftigare, å modigare och krafftigare i et lustigt glam, än i den stora öfwerläggnings-Salen, när det mäst gäller.” (Olof von Dalin)

De förbrödrades genom dryckjom, imiterade en ideal livsstil och övade sina politiska färdigheter och tillhörande gester och manér. Riddarhustorget var en naturlig mötesplats för den eleganta, ambitiösa och sprättiga eliten, ”petit-maîtren” och lycksökaren, som där handlade i exklusiva butiker som Rörstrands fabriksbod, utövade flanerandets konst och skvallrade.

Informations- och skvallercentralen

Olof von Dalin, som gärna satiriserade de så kallade sprätthökarna, skrev att ”mina Secretesser löpa från mig och spatsera nu på Riddarhustorget.” Det var i kringliggande palats som många av tidens nyheter skapades och torget var hela stadens informations- och skvallercentral. Daniel Tilas såg hur en alldeles färsk nyhet från prästeståndet i Storkyrkan flödade ner, via Storkyrkobrinken, till torget och riddarhustrappan där han själv stod. Inrikes och utrikes tidender spreds för väder och vind. Politiska motståndare försökte tyda sina kontrahenters ansiktsuttryck, som för att läsa deras tankar. Värvningar och politisk agitation riktad mot nykomna och oerfarna riksdagsmän var vanligt på torget, men sågs inte med blida ögon av makthavarna.

Jan Eve Olsson, Elias Martin, 1780-tal, RiksantikvarieämbetetHandel på Munkbron. Elias Martin, 1780-tal. Foto: Jan Eve Olsson, Riksantikvarieämbetet. 

Det var inte ovanligt att stora folkmassor sökte sig till området, antingen för att handla varor på Munkbrons lövmarknad eller ta del av politiken. Vid val av lantmarskalkar var torget ständigt fullt av folk. Sennefelt lyfter fram att när ”drottningen konstaterade 1738 att hon skulle bli glad vem som än blev lantmarskalk, bara det inte blev Carl Gustaf Tessin, spreds ryktet snabbt på torget. Nyheten meddelades ´nästan på Häroldswis´ och de församlade reagerade våldsamt.”

Även val till sekreta utskottet bevakades av nyfikna folkmassor.

Carl-Tersmeden,-Foto-Fredrik-TersmedenCarl Tersmeden. Foto: Fredrik Tersmeden.

Glädjescener …

Glädjescener kunde uppstå på torget vid nyadlingar. Den 22 november 1751 skriver Carl Tersmeden i sina memoarer:

”På Riddarhustorget fick man den nouvellen, att H. M:t i dag uti Rådet till kröningen utnämnt 46 personer till adelsmän, hvaribland min fader … Detta var till mycken glädje för oss, våra vänner och öfriga utnämnda, så att Riddarehustorget öfver en timmas tid utgjorde ett narraktigt spektakel för den det intet intresserade. Man såg alla med en enthousiasme springa från den ena till den andra, embrassera och kyssa de utnämnda och deras närmaste.”

… och sorgescener

Bellmans konkursakt, 1794-1796, SSA, SESSA0138Stockholms magistrat och rådhusrättSorgescener och kanske skadeglädje syntes utanför Rådhuset, dit berörda och nyfikna sökte sig för att ta del av de konkursakter som spikats upp på dess port. Förutom rådhusrätten sköttes hela Stockholms förvaltning från Bondeska palatset.

Bellmans konkursakt. Foto: Stockholms stadsarkiv.