Nyfunnet vittnesmål om fyrståndsriksdagens slutskede

Två brev skrivna av poeten och psalmförfattaren Lina Sandell (1832–1903) vittnar om representationsreformen år 1865.

Det var en produktiv tid i Lina Sandells liv, året 1865. Hon hade skrivit en av de dikter som gjort henne evigt ihågkommen – Blott en dag – och inlett det mångåriga arbetet som redaktör för den kristna kalendern Korsblomman.

Inbjuden till Riddarhuset av kabinettskammarherren greve Axel Thure Gabriel Oxenstierna (1823–1875) fick hon den 7 december samma år närvara som åskådare vid det riksdagsmöte som gällde representationsreformen – omröstningen om fyrståndsriksdagens avskaffande. I brevform skildrar hon händelsen.

De två breven behandlar även Lina Sandells verksamhet vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och släktingars och vänners hälsa. De stycken som rör representationsreformen är nedan markerade i fetstil.

Det första brevet förmedlar den ”förunderliga spänning och rörelse” som rådde i landet vid tiden precis före mötet. Det andra brevet är skrivet en vecka efter fyrståndsriksdagens fall och ger en ögonvittnesskildring av adelns möte i Riddarhussalen.

De är skrivna till Augusta Almqvist (född Svahn) som var Lina Sandells bästa väninna. Hon var gift med Knut Almqvist och Knuts första hustru Charlotta var Lina Sandells storasyster. Augusta blev således styvmor till Knuts och Charlottas barn.

I ett brev med en annan mottagare (citerat ur Sigrid Storckenfeldts år 1906 utgivna levnadsteckning) beskriver Lina Sandell händelsen:

Bland framstående dagar på sista tiden intager 7 december en utmärkt plats. Jag hade fått en biljett till Riddarhuset och satt där hela dagen under den märkvärdiga diskussionen och voteringen om den nya representationsreformen samt fick åhöra de gripande talen å båda sidor. En så spänd uppmärksamhet, ett mera koncentrerat intresse kan man knappt tänka sig. Det var underligt att se, huru flera allvarliga gråhårsmän under djup rörelse och under det tårarna rullade utför kinderna lade sitt ja eller nej i urnan. Men då var det ock gott minnas, det ”lotten faller vart Herren vill.”

Hon tillägger vidare:

”Några dagar senare var jag hos O-s tillsammans med flera, som röstat nej, och efter mycket politicerande hela aftonen läste Rosenius upp Es. 43 och gjorde därav en så skön och tröstlig tillämpning även på den sak, som så upprörde sinnena, att det kändes som skulle de oroliga vågorna lägga sig för ordets betvingande makt.”

Lina Sandells brev till Augusta Almqvist om riksdagsmötet har hittills varit okända. De uppmärksammar att hon var närvarande på inbjudan av Oxenstierna och beskriver stämningen i Stockholm vid tiden.

Breven som finns i Lina Sandell-arkivet vid Lunds universitetsbibliotek kan nu tillgängliggöras tack vare Gösta Imbergs efterforskningar och transkribering samt Johan Rosells förmedling.


Lina Sandell. Foto: Örebro läns museum.

Första brevet:

Sthlm den 1 Dec. 1865.

Min hjertligt älskade Augusta!

Jesus vår frid!

Tack af innersta hjerta för Ditt långa, snälla bref! Du skall tro, att jag blef mycket glad deråt. Herren vare lof, att allt hos Eder är godt! Herren hjelper igenom en dag i sender, och så går det så småningom, tills vi hinna hem.

Det gladde mig att höra om Eder arbetsförening, syskola, m. m. Må alla våra små bemödanden tjena till Guds ära. Icke oss, icke oss, utan Hans namn vare ära för allt!

Jag finner mig fortfarande godt här inom den kära vänkretsen. Gymnastiken synes ock göra godt, ty jag känner mig alltid bättre under de tider jag begagnar den. I dessa dagar talas nästan uteslutande blott om den stora riksdagsfrågan. Ännu vet man ej huru sakerna komma att utveckla sig, men det vete vi, att Herren leder mskors hjertan såsom vattubäckar. Må Han blott få styra allt efter sin vilja. Flera bönemöten hafva hållits bland de christna med afseende på denna fråga och Herren har ju lofvat höra bön. Af tidningarne vet Du, att flera regementen blifvit inkallade, gatorna hvimla af folk, militärer, riksdagsmän, deputerade. Det är en spänning, en rörelse, som är förunderlig. Nästa tisdag anses blifva den avgörande dagen.

 
De två första sidorna av brevet från den 1 december. Foto: Gösta Imberg.

Ahnfelt är återigen här, för tryckningen af ett nytt sånghäfte. Han talar fortfarande i Betlehemskyrkan för mycket folk. Han har ingifvit en skriftlig förklaring till FosterlandsStiftelsens styrelse, hvar af jag hoppas kunna sända en afskrift till Knut, vid något tillfälle. Man hade önskat få publicera den i tidningarna, men Ahnfelt vill ej tillåta det, af flera skäl, och äfven det, att icke skandalpressen deraf skulle få en ny anledning att försmäda Herrens sak. Emellertid är det glädjande att Ahnfelt och Stiftelsen kommit hvarandra närmare.

Rosenius är fortfarande kry och rask, Wadström något bättre. Rudins ha blifvit hemsökta af en svår pröfning: deras lilla Lydia dog i går, i scharlakansfeber. Hon var fyra år, mycket utvecklad för sin ålder och föräldrarna outsägligen kär. Äfven lille gossen är mycket sjuk.

I söndags åtta dagar sedan invigdes missionseleven Carlsson till sitt blifvande kall. Rudin höll ett gripande afskedstal, hvarefter hela Styrelsen med händers påläggning meddelade honom välsignelsen. De qvarblifvande bröderna fingo ock säga honom hvar sitt afskedsspråk. Det var en högtidlig stund i Bethlehemskyrkan. Carlsson har redan begifvit sig på väg till Alexandria, der han skulle sammanträffa med Lange och Kjellberg, som reste ut i somras. Hvad som var innerligen kärt, var att förnimma Carlssons djupt evangeliska sinnesstämning och trosfrimodighet. Hans afskedspredikan i Bethlehem vittnade härom, äfven som hans enskilda samtal. Han var en varm vän till Rosenius. Då jag tog afsked af honom, yttrade han bland annat: ”Jag är viss derpå, att lefver jag, så lefver jag för Herren, och dör jag, så dör jag för Herren. Han har kallat mig till detta värf, och jag går ej åstad i egen kraft. Låtom oss se på Jesus, såsom vår enda fridsgrund och såsom den enda grunden för all verklig helgelse”, m. m. O, det är dyrbart, att förnimma sådana yttranden af våra sändebud till hednaverlden. Må vi troget frambära dem inför Herren!

Dina öfversättningar har Palmqvist emottagit, men ännu ej lemnat något honorarium. Han vill dröja dermed till längre fram, då han hinner göra något vid arbetet. Detta föranleder mig att bedja Knut vara snäll med första öfversända räntemedlen, ty jag behöfver dem nu till julen och har just påräknat dem. Så snart Dina penningar utfalla, skall jag sända Dig dem, men kanske blir det först frampå vintern. Wore det möjligt, att jag kunde få penningarne från Knut i nästa vecka, vore detta mig en stor hjelp.

Nyss hade jag bref från Thilda. Hon skrifver, att hon återigen är klen, har ondt i halsen och bröstet, samt qväfningar om nätterna, dock ännu ej så svårt, som förra vintern. O, må Herren lindra så mycket som möjligt, för den kära systern! Hon skrifver ock att Janne ligger sjuk i rödsot. Må Herren vinna sin avsigt äfven med detta bud!

Du frågar efter någon bok till fru Lindman. Jag vet ingen nyare, som jag tror skulle passa så bra – Hvad säger Du, om ett vackert ex. af ”Christens resa”, sådant Du gaf Knut, och kanske äfven den lilla, i dessa dagar utkomna: ”Korsblomman” af L. S. Denna sednare kostar i vackert band 2:25 och fås om några dagar i Jkpg, innehåller bland annat portrait och biografi af vår käre ”morfar”. Jag hoppas den skall snart hitta sig väg till Linneryd, men köp den ej, ty den kommer ändå. (detta endast oss emellan, nämn det ej)

Nu till slut blott de hjertligaste helsningar till Eder alla, hvar och en vid sitt namn, särskildt tackas Anna för brefvet, hvilket jag snart vill besvara.

Guds frid och barmhertighet omhägne oss! Din egen Syster Lina

Fru Hdt är litet klen, väntar en liten igen frampå våren el. sommaren. Stackars fruar! Jag vill gerna hjelpa Dig att öfverse Dina öfversättningar. Skicka så snart Du får något färdigt.

Andra brevet:

Sthlm den 14 Dec. 1865.

Älskade Augusta!

Jesus vår frid!

Blott några ord i dag till svar på Ditt sista bref, för hvilket jag hjertligt tackar Dig, äfvensom Knut för penningarna, hvilka kommo just lagom, till det ändamål för hvilket de voro afsedda. De öfriga penningarna och requisitionerna lemnades samma dag på behörig ort. Qvitto från Ehrenborg följer. Jag är mycket nöjd med Din anordning i afseende på sångerna och bad Norman sända Dig 100 ex. af Missionssångerna. Din öfversättning var rätt snäll och syntes mig mera vårdad än vanligt. Berättelsen i och för sig hade ock ett visst intresse; jag har gått igenom den och gjort några små rättelser, samt redan lemnat den till Norman, han kunde dock icke gifva något svar förrän Januari. Boktryckare äro tålamodspröfvande folk, kära Augusta. Skicka mig emellertid ”Grafven”, då den blir färdig, så vill jag göra mitt bästa med den.

Den stora riksdagsfrågan är nu afgjord, måtte det hafva skett i enlighet med Herrens vilja! Meningarne här äro ofantligt delade. Högadeln grämer sig på det högsta; jag var nyl. en afton hos grefve Oxenstiernas, der voro tre baroner Essen och andra, hvilka alla motsågo stora faror af ”folkvälde” och ”demokratie”. Grefve O. förklarade under tårar, att han satt på riddarhuset den afgörande dagen med samma känslor, som hade han stått vid sin faders eller moders graf. Wet Du, till och med jag befann mig på riddarhuset den dagen, jag hade fått en biljett af grefve O. och det var naturligtvis högst intressante och märkvärdigt att afhöra den lifliga diskussionen, med så väldiga kämpar på båda sidor. Under voteringen var uppmärksamheten sedan så spänd i den stora, till trängsel uppfyllda salen, att man knappt vågade andas. Rörelsen syntes äfven allmän och mången gråhårsman fällde tårar, då han nedlade sitt votum.

Men nog ha presterna burit sig rätt klent åt, eller vad säger Knut om deras beslut, att ingenting afgöra, förrän adeln fällt utslaget?

Hofrättsrådet Steijern, som varit här för att äfven få lägga sitt ”ja” i vågskålen, var uppe hos mig i går, och bad då hjertligt helsa Knut, sägande det han gladde sig, att veta det Knut var af samma öfvertygelse som han. Äfven Wieselgren, Bergman från Winslöf, med flera som jag träffat, hafva bedt mig framföra samma helsning till Knut. Har ni sett Wieselgrens predikan på första adventssöndagen? Han blef nekad att hålla den i Stockholms kyrkor, men tryckte den i stället, så att den utdelades dagen förut.

 
De två första sidorna av brevet från den 14 december. Foto: Gösta Imberg.

Du frågar efter Hilda Hjelm. Jag träffade henne i höstas på Hökaberg. Hade Ditt förslag kommit lite förr, tror jag att hon med glädje antagit den, men nu torde det falla sig svårare. Hon har neml. den 1 Oct. börjat en egen skola för små barn i Westervik, går den någorlunda, skulle jag tro, att hon ej efter så kort tid, som ett år vill upplösa den. Du kan ju emellertid fråga henne. Hennes adress är blott Westervik. Jag tror att hon skulle passa utmärkt bra för Eder.

Från Janne har jag hört att han nu är återställd från ett allvarsamt anfall af rödsot. Från Hökaberg goda underrättelser. Sjelf är jag ock någorlunda kry. Jag hoppas Anna fått ett bref och ett paket från mig förra veckan. Gud gifve oss nu alla en god och välsignad Jul, må vi mötas hos Barnet i krubban och af dess beskådande i tron, hemta lif, och salighet för våra arma hjertan!

Hjertliga helsningar till hela Din kära Omgifning! Skrif snart till Din innerligt tillgifna

Syster Lina

Rudins lille gosse är bättre, men sjelf ligger han nu sjuk. Wadströms ha denna veckan fått sig en liten dotter. Säg Knut, att Ahnfelt, efter att först hafva lofvat mig taga en afskrift af hans förklaring till Stiftelsen, sedan nekat mig det, emedan han ej vill hafva den såsom ett circulärbref sänd kring landet, utan sjelf personligen meddela den, då han kommer till en ort. Således kan jag ej sända den. Hafven I observerat det lilla meddelandet i Budbäraren N:o 12?


Riddarhussalen med den åskådarläktare som fanns vid tiden för Lina Sandells skildring. Foto: Riddarhuset.

Oscar Langenskiöld, riddarhusamanuens