Kaffehus, krogar och politiska klubbar

Riddarhustorget var en brännpunkt för möten under frihetstiden. Krogarna och kaffehusen kring torget frekventerades flitigt.

Texten nedan är skriven av Carl Forsstrand och ursprungligen publicerad 1926. Den behandlar värdshusen, vinkällarna, kaffehusen och dess betydelse för det politiska och sociala livet.

Till Riddarhustorgets och dess omgivningars betydelse som medelpunkt för stockholmslivet bidrog väsentligt den stora mängd källare och kaffehus, som funnos vid torget och i dess grannskap, vid Myntgatan, Storkyrkobrinken och Stora Nygatan, och som spelade en betydelsefull roll i frihetstidens och det gustavianska tidevarvets sällskaps- och umgängesliv. I bergstralska huset, som upptog hela kvarteret Atomena, mellan Riddarhustorget och Schaleri gränd eller Stora Gråmunkegränd, Stora Nygatan och Munkbron, voro sålunda under skilda perioder av 1700-talet antingen samtidigt eller successivt inrymda ett stort antal spiskvarter och kaffeserveringar. De mest omtyckta och besökta voro källarna Hoppet eller Gyllene Hoppet (1750-talet och närmast följande decennier), Friheten (1760-talet), samt några år under 1770-talet Wikstens källare, vilken förestods av den för sina berömda kräftpastejer bekante mästerkocken Johan Abraham Nebb och vars kundkrets till stor del utgjordes av medlemmar av ridderskapet och adeln. Denna källare hade sina lokaler en trappa upp i flygeln mot Munkbron. På nedra botten i stora huset vid Riddarhustorget och mitt emot riddarhusets port låg på 1750-talet Riddarhuskällaren, vars namn på 1760-talet förändrades till Göteborg. Även flera kaffehus, såsom de nutida kaféernas föregångare kallades i Gamla Stockholm, voro inrymda i bergstralska huset, såväl i bottenvåningen som i första våningen eller en trappa upp. Ett av de mest besökta var fransmannen Tourons, som under den tidigare frihetstiden var inrymt i nietska huset vid Storkyrkobrinken och bland sina kunder då räknade Olov von Dalin och Karl Gyllenborg samt åtskilliga andra med vitterlek och politik sysslande celebriteter. Även efter flyttningen till bergstralska huset var Tourons ett favoritlokus för litteratörer, publicister och politiska kannstöpare. Vidare må nämnas traktören Lars Hallbergs kaffehus, som upptog hela första våningen åt Munkbron, mellan Riddarhustorget och Gråmunkegränd, och var utrustat med en mycket använd s. k. trycktaffel eller biljard, samt Maria Elisabeth Bergmans (vanligen kallat Maja Lisas), som på 1780-talet intog de lokaler i bottenvåningen åt Riddarhustorget, i vilken den mångsidigt verksamme assessor Karl Kristoffer Gjörwell, ”Sveriges förste publicist”, under slutet av 1760- och början av 1770-talet hade sin boklåda.


Maja-Lisa Borgman, en gång kallad ”Gudinnan Coffeas Öfverste-Prestinna”.

I huset funnos även Pihlgrens, Zacharias Ahlgrens, Bergers, Sandbergs, Anna Lovisa Hoffstens, Savaris och direktör Sackenhielms kaffehus samt (på 1760-talet) Thermopolium, vilket sedermera flyttades först till hörnet av Helvetiigränd och sedan till Norrbro. Av dessa var Sackenhielms särskilt besökt och uppmärksammat. Dels höllos där under 1760-talets och början av följande decennium mycket livliga klubbsammanträden av politiserande adelsmän, dels gick det mycket grundligt till med pokulerande, varvid Sackenhielm, vars minne bevarats åt eftervärlden genom den parentation, som i november år 1777 av Karl Israel Hallman hölls över honom å källaren Kejsarkronan, själv intog en ledande ställning.

Bland övriga vid Riddarhustorget belägna näringsställen må nämnas Engelska källaren, som hölls av vinskänken Wear, samt Mildes spiskvarter, vilket tävlade med Wikstens om att vara de adliga kavaljerernas favoritställe. Dessa två hade sina lokaler i det zieglerska huset, vid hörnet av Myntgatan, vilket på grund av sina många fönsterlufter kallades ”Lyktan” och än i dag tämligen oförändrat finns kvar. I husets bottenvåning låg på 1770-talet en källare, som innehades av en traktör Orm och var mycket besökt för sina vackra och glada uppasserskor, av Bellman besjungna som ”Ormens pigor”. Mellan Storkyrkobrinken och Stora Nygatan låg på 1780-talet källaren Gyllene Vasen. Belägna vid torget voro vidare källarna kronan, Drufvan och Franz´ källare och, vid århundradets slut, Spångbergs källare. Ej långt därifrån, vid Myntgatan, låg redan vid mitten av 1700-talet den bekanta Malmens källare, som ägde bestånd långt in på 1800-talet och fordom även bar namnet Tre Kronor. Jämte matservering funnos där rum för resande, vilka ofta togos i anspråk av adliga godsägare och förnäma utlänningar.

Jan Eve Olsson, Eckstein, 1790-tal Riksantikvarieämbetet
Utsigt af Riddarhustorget. Eckstein, 1790-tal. Foto: Jan Eve Olsson, Riksantikvarieämbetet. 

Jämte de förutnämnda kaffehusen funnos vid torget och i dess närhet ett tjugutal sådana. De räknade sin tillkomst från början av 1700-talet och blomstrade friskt, trots alla förbud mot och inskränkningar i kaffebruket. Deras uppgift var emellertid icke blott att tillhandahålla kaffe och annan förtäring utan även att tjäna som nyhetscentra och politiska klubblokaler o. s. v. Publiken utgjordes endast av män, ty i gamla Stockholm ansågs det opassande för det täcka könet att besöka ställen, där man rökte tobak och spelade hazardspel. Bäggedera idkades livligt, och fastän Pharao och ”andra stora och farliga spel med kort och tärning” voro förbjudna, förekommo de ofta, liksom biljardspelet, och bidrog till det dåliga anseende, som kaffehuslivet åtnjöt. Betecknande i detta hänseende och upplysande som tidsbild är följande uttalande av löjtnanten vid svenska artilleriet i Pommern Georg von Pollett – broder till den bekanta, långt in på 1800-talet levande överstinnan Marianne Ehrenström, f. Pollett –, vilken åren 1789-1790 uppehöll sig i Stockholm: ”Kaffehusen äro här, fullkomligt i enlighet med deras värda ursprung, samlingsställen för lättingar, spelare och politiska kannstöpare samt torneringsplatser, där alla dessa ädla riddare med öl och rökande göra varandra priset stridigt. Med ett ord, den som är van vid god ton och ren luft handlar ganska förnuftigt genom att hålla sig borta från dessa stinkande pot-pourris”.

Denna den unge löjtnantens uppfattning tycks emellertid varken då han nedskrev den eller förut under seklet ha haft någon större anslutning. Vid studiet av 1700-talets stockholmsliv får man tvärtom den föreställningen, att både värdshusväsendet och kaffehus- och kroglevernet blomstrade i en omfattning, vartill ej ens 1800-talets gladaste decennier eller Karl XV:s-tiden skänkte något motstycke. Man behöver blott erinra sig Bellmans diktning för att finna sanningen i detta påstående, men det saknas ingalunda andra vittnesbörd om dess riktighet. I amiral Karl tersmedens minnen läses sålunda talrika skildringar om det myckna festandet i kung Fredriks Stockholm, både i hemmen och på värdshusen, och det hörde ej alls till ovanligheterna att till och med riksråd och presidenter och andra högt uppsatte män så grundligt anlitade bischoffs- och punschbålarna, att de blevo berusade. Sedan partisplittringen med 1730-talets riksdagar slagit ut i fullt flor, fördes ett mycket högt och bullersamt liv på de politiska klubbarna. Den första av dessa lär ha bildats 1734 av den intrigante hattledaren Fredrik Gyllenborg och med syfte att sammanhålla och stärka partibanden genom materiell förplägnad, öppna bord o. s. v. Vid 1738–1739 års riksdag var den förnämsta klubben den s. k. Lilla generalitetet, som stiftades av Charles Emil Lewenhaupt, Karl Sparre m. fl. generalspersoner och som höll gemensamt bord för en mängd unga militärer och bearbetade dem för kriget mot Ryssland. Under riksdagarna hörde för övrigt fråsseri och dryckenskap till ordningen för dagen i röstvärvningens tjänst, och det var ej blott borgare och bönder, som därvid utmärkte sig, utan även präster och adelsmän. Särskilt omtalade voro de gästabud, som gåvos av de ryktbara stockholmsköpmännen Tomas Plomgren och Gustav Kierman – av stockholmarne kallade ”Plomer Öltunna” och ”Kierolfer Folkfylla” – och de övriga particheferna. Men även mellan riksdagarna florerade källare- och kaffehuslivet, särskilt omhuldat av de unga adelsmännen. Härom har Linné, vilken under åren 1738–1741 var bosatt som läkare i Stockholm och såsom ”hattarnas arkiater” hade stor praktik inom de adliga kretsarna, efterlämnat följande drastiska skildring:

Kl. 12 går på Riddarhustorget at höra
något nytt;
Kl. 1 spisar, altid med 1 à 2 qvarter win.
Kl. 3 går på coffehuset at taga sig coffe älr
ett glas dricka.
Kl. 4 gjör någon visite.
Kl. 5 går på Castenhof älr någon kiällare,
dricker et glas rhenskt win.
Kl. 7 går til Lars på Hörnet etc. at taga en
hjerpe.
Sedan spelar till in på natten; går hem, Gud
wet hwar. Äntel får . . . frossa älr. hectique.”

Linnés omnämnande av Riddarhustorget är av särskilt intresse, ty det bekräftar dess här ovan angivna uppgift eller betydelse som medelpunkten för det mondäna livet och som stockholmskavaljerernas med förkärlek uppsökta plats för promenader och flanerande. Därutinnan spelade ju även Kungsträdgården, särskilt under senare delen av frihetstiden och under det gustavianska tidevarvet, en stor roll; men Riddarhustorget tycks dock ha varit livligare frekventerat och utövat större dragningskraft.

Jan Eve Olsson, Elias Martin, 1780-tal, Riksantikvarieämbetet
Handel på Munkbron. Elias Martin, 1780-tal. Foto: Jan Eve Olsson, Riksantikvarieämbetet. 

Artikeln ovan är ett citat ur Carl Forsstrand, ”Riddarhuset som brännpunkt under 1700-talet”, ur Carl Hallendorff (red.), Sveriges Riddarhus. Ridderskapet och adeln och dess riddarhus. (Stockholm, 1926), s. 385-388.


Carl Forsstrand (1854–1928) var en svensk zoolog och författare.