Intervju med författaren Magnus Bäckmark

Bokverket Riddarhusets vapensköldar handlar om de 2 331 vapenmålningarna på kopparplåtar som täcker Riddarhussalens väggar. Magnus Bäckmark, som skriver den textkommentar som åtföljer varje bild, berättar om arbetet.

– Det är fantastiskt att det här materialet lyfts fram av Riddarhuset. Mycket omsorg har lagts ned på de här målningarna. Den kvalitetsmässiga variationen spänner från konstnärlig briljans, med nästan kusligt levande figurer och påtaglig volymkänsla, till stela och platta amatörförsök. Att plåtarna har satts upp under en 300-årsperiod gör att man kan följa utvecklingslinjer i vapenmåleriet över tid.

Bruket att hänga upp vapenplåtar började redan i det gamla Riddarhuset som låg vid Tyska kyrkan. Peter Kruse, ståthållare i Kopparbergslagen, förärade kopparplåtar till ändamålet och 1633 befallde lantmarskalken att ätterna skulle låta måla sina vapen på dem, vilket ätterna gick med på. År 1672 togs ett förnyat beslut om att salen i Riddarhuset – nu det nuvarande – skulle prydas med vapenmålningar. Bemålningen var något ätterna själva ombesörjde. Ibland dröjde det flera generationer efter introduktionen innan en vapenplåt kom på plats. För ungefär var femte introducerad ätt blev det aldrig av, men alla nu levande ätter är representerad av en målning i varje fall.

– Det som har slagit mig är hur stor del av samhällslivet det här med vapensköldar var, säger Magnus. Vad gäller tiden fram till början av 1700-talet har jag ofta haft anledning att leta upp de sköldebrevsavskrifter som finns i Riksregistraturet. Där förekommer stora som små statsärenden – korrespondens med andra makter, utnämningar, stadsprivilegier, godsdonationer, instruktioner till olika ämbetsmän, utfärdanden av utrikes respass, skattebefrielser för fattiga änkor och så vidare. Vissa perioder är det, grovt uppskattat, i storleksordningen ungefär vart tionde ärende som regenten och rådet befattar sig med som är ett sköldebrev.

 

Uppgift för en målarmästare – eller kanske teckningsbevågade svågern?

Bara för några få målningar är konstnärerna bakom Riddarhussalens målningar kända till sina namn, i så fall tack vare att deras målningsarbete nämns i bevarade kvittenser eller liknande. Uppdraget att förfärdiga vapenmålningar till Riddarhussalen gick ofta till huvudstadens ämbetsmålare, det vill säga de som var knutna till målarskrået. När en målning väl kan knytas till en individ finns det som regel fler målningar som av stilen att döma är utförda av samma hand och som då kan attribueras till samma upphovsman. Före 1700-talets mitt är konstnärerna som regel okända till namnet, men deras alster kan ändå grupperas med ledning av målningsstilen. Det här sorteringsarbetet, som ingen gett sig på tidigare, ger besked om när i tiden en stor del av målningarna har tillkommit.

En betydande andel av målningarna är dock ”udda fåglar”, stilmässigt sett. I de fallen kan det vara någon officerskollega, familjemedlem eller någon i vänkretsen som var mer eller mindre skicklig i teckning och målning som kunde anförtros uppdraget att åstadkomma en vapenmålning. Denna behövde då kanske inte kosta något, eller inte så mycket, för adelsmannen.

– Den större delen av ”Riddarhusets vapensköldar” kommer att bestå av min kommentar till fotografierna av varje vapenplåt. Om varje plåt berättar jag bland annat vad det är vi ser i vapnet, varför just dessa bilder har valts (om det är känt) samt för vem och när vapnet har fastställts. Ett dussintal redogörelser för familjetraditioner kring eller ättemedlemmars egna forskningsrön om sina ättevapen har inkommit som svar på den efterlysning som under produktionstidens början publicerades i Arte et Marte, det vill jag tacka särskilt för.

I tillkomstordning

Unikt i det här bokverket är att vapnen är placerade i tidsordning efter sin tillkomsttid, alltså efter tidpunkten för adlandet eller, i äldre tid, äldsta kända belägg. Genom bläddring kommer man därför att få en helhetsuppfattning om hur sättet att komponera vapen har förändrat sig över tid. Som det faller sig fördelar sig materialet i tre ungefär lika stora delar (bokband) – 1. medeltiden och vasatiden, 2. den karolinska tiden och 3. tiden därefter.

– De föremål, händelser och företeelser som paraderar genom den här bildkavalkaden representerar på många sätt Sveriges historia, berättad i färgsprakande bilder. Betydelsefulla krigshändelser sätter spår i nya vapen, liksom viktiga skiften vad gäller landets styrelse (till exempel kröningar, Gustav III:s statskupp), men man kan även följa den industriella och tekniska utvecklingen i bildmotiven. Man lär sig mycket om vardagen i krig och fred samt om gångna tiders tankeuniversum och symbolvärld genom allt ifrån kyrkfanor och vakande tranor till bastardsträngar och vädurhorn.

Bokverket rymmer också fördjupande artiklar av olika specialister. Johan Rosell är redaktör och den grafiske formgivaren Dick Norberg står för böckernas yttre gestaltning. Fotona av vapenmålningarna är tagna av den prisbelönte fotografen Gabriel Hildebrand.


Magnus Bäckmark. Foto: Crister Lindström.

Magnus Bäckmark (född 1974), fil. kand., har ägnat sig åt heraldik – arkivutredningar samt även teckning och målning – i kombination med släktutredning som egen företagare på heltid sedan 1998. På vägen har det bland annat blivit en handbok, ”Heraldiken i Sverige”, 2001, på Historiska Medias förlag, med Jesper Wasling, och en bok om vapen och andra identitetsmärken inom Svenska kyrkan, ”Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem”, 2006, på samma förlag, med Marcus Karlsson. Han är också, sedan utgåvan 2003, redaktör för ”Svenska Släktkalendern”, där vapen och sigill figurerar.

Nedan berättar Magnus Bäckmark om några utvalda vapensköldar


Stedt, adliga ätten nr 1468

För den här målningen är upphovsmannen känd, tack vare en bevarad kvittens i Stedtska släktarkivet, Riksarkivet. Kvittensen ger att målningen förfärdigades 1770 av Jacob Schultz i Stockholm. Mantalslängden för samma år ger vid handen att Schultz var målarmästare, 51 år gammal, och bosatt i kvarteret Stormhatten i Jakobs församling med hustru, två svägerskor och tre lärgossar i åldrarna 14–16 år. Schultz har utfört en rad andra vapenplåtar. De är igenkännliga på hjälmtäckets och hjälmens utformning, men lättast på hans särplägade och konsekventa skrivstil, alltid skriven med vit färg.

von Hulthusen, adliga ätten nr 1751

Carl Johan von Hulthusen (1715–1791) var officer till yrket och är en av de amatörmålare som är representerade i Riddarhussalen. Den målning som han utförde för sin svägerskas makes ätt Svedenhielm (nr 1751), adlad 1707, är ovanligt nog försedd med signatur på baksidan.

   
Vesselhorn. 

Vesselhorn är en typ av horn som bara finns i heraldikens värld. Under senmedeltiden och vasatiden var det ett av de vanligaste bildvalen i hjälmprydnader. Här syns de i det vapen som 1581 fastställdes för den ätt som på Riddarhuset kom att få numret 74 och benämnas Lilliesparre af Kragstad. Ibland kallas föremålen bara horn, ofta buffelhorn, i senare tid någon gång elefantsnablar. Den etablerade benämningen har en nästan lika exotisk rot – ordet vessel, i fornsvenskan väsel, anses vara en ombildning av det medellågtyska ordet wesent, för visent (europeisk bison). Varken bufflar eller visenter har dock horn som slutar i mynningar. En teori om hur horntypen har uppkommit syns i Aage Wulffs skiss (ur Vaabenhistoriske aarbøger, XIII, 1966): Till torneringar skapades modeller av oxhorn med hjälp av kvistar och kläde (tyg), även läder, till att ha på hjälmen. I sammandrabbningarnas hetta gick de ihoptråcklade skarvarna lätt upp, inte minst på hornens spets, med påföljd att tyget eller lädret öppnade sig lite där. Därmed fick hornen sina mynningar, som snart kom att uppfattas som att de hörde till hornhjälmprydnaden.


Kazimierz Jan Sapieha. Foto: Nationalmuseum.

Många ovanligare föremål förekommer i vapenbilder. Här syns i de infällda detaljutsnitten bulavor – enligt ätternas respektive sköldebrev – dels i skölden för Butterlin, adliga ätten nr 546, fastställt 1651, och dels i skölden för von Mengden, friherrliga ätten nr 198, fastställt 1653. En bulava är en ceremoniell stridsklubba som användes i Polen och Litauen. Mannen på porträttet, Litauens storhetman Kazimierz Jan Sapieha (1637/42–1720), håller en diamantförsedd sådan som är tillverkad ca 1684.


Granatenhielm, adliga ätten nr 996.

Lansfanorna i hjälmprydnaden för Granatenhielm, adliga ätten nr 996, är i sköldebrevet från 1681 fastställda som polska kopiar. Ordet kopia, lånat från ryskans kopio, ’lans’, var gångbart i Sverige på 1600-talet men är bortglömt i dag.


Stuart, adliga ätten nr 86. Foto: Owain Davies/Wikimedia Commons.

Polisen i Storbritannien känns enligt en gammal tradition igen på ett schackrutemönster på hattband och nu för tiden även på bilar – vilket har fått efterföljd även i andra länder, däribland Sverige. Mönstret går ytterst tillbaka på sköldemärket för den skotska ätten Stuart, vilket är känt redan från 1100-talets slut, då ättens innehav av det ärftliga ämbetet high steward inleddes. Från titeln, som motsvarar rikshovmästare, kommer namnet Steward/Stuart. Infälld i fotot av polisbilen är Riddarhussalens återgivning av skölden för adliga ätten Stuart, nr 86, vilken har sköldemärket i fråga i sköldens övre högra hörn från betraktaren sett.


Lohielm, adliga ätten nr 1302

Pigga, alerta, triumferande – det är något som djur och figurer gärna får vara inom vapenkonsten. Här har konstnären lyckats med ett uttryck i den riktningen vad gäller lodjuret i vapnet för adliga ätten Lohielm, nr 1302, fastställt 1693.


Uggelklo, adliga ätten nr 1609

En mild förnumstighet och godhjärtad humor är inte ovanlig i vapenbilder. Här är det ugglan i det år 1719 förlänade vapnet för adliga ätten Uggelklo, nr 1609, som med en blandning av självklar stolthet och skärrad uppsyn försöker fokusera blicken.


Manderström, adliga ätten nr 1392

Andra gånger blir uttrycket annorlunda. Notera hur modfälld vildmannen ser ut i målningen av vapnet för adliga ätten Manderström, nr 1392, fastställt 1703.


Hulshorst, adliga ätten nr 363

Flera saker och ting nämns i sköldebreven med ord och benämningar som sällan förekommer i andra texter och som i flera fall inte är kända för Svenska Akademiens ordbok. Hulsenträd är ett exempel på det. Så kallas träslaget på den liggande stubben med tre gröna blad som finns i skölden för adliga ätten Hulshorst, nr 363, i dess sköldebrev från 1646. Ordet är ett översättningslån av ett äldre tyskt ord för järnek, Hülsenbaum.


Fabritius, adliga ätten nr 1120

I sköldemärken invävs bilder och symboler från när och fjärran. I den nedre delen av skölden för adliga ätten Fabritius, nr 1120, fastställt 1687, syns emblemet för den persiska Safaviddynastin, vilket så småningom blev en nationalsymbol och ingick i Irans statsvapen fram till revolutionen 1979. Den adlade, Ludvig Fabritius, hade uthärdat tre år som slav i Persien och agerade senare som svensk diplomat där tack vare sina ovanliga kunskaper om det persiska språket och kulturen. Hjälmprydnaden är en ”Persianisk Turbant” (persisk turban).


Bogeman, adliga ätten nr 1038

Ibland ligger vissa händelser till grund för motivvalet i ett vapen. Johan Bauman (född 1646) förde befälet på skeppet Kalmar under sjöslaget vid Köge bukt (Køge Bugt) söder om Köpenhamn 1677. Hans skepp blev skjutet redlöst, så han retirerade till Malmö där fientliga skepp ansatte honom hela dagen därefter. När lagret av krut och kanonkulor började ta slut nödgades han föra i land sin besättning och lät sätta skeppet i brand, så att danskarna inte skulle komma över det. Uttryckligen på grund av detta befordrades han till major, och när han fem år senare adlades Bogeman (nr 1038) blev händelsen illustrerad i hans vapen.


Clerck, adliga ätten nr 1382

Ett exempel på ett praktfullt målat vapen, för adliga ätten Clerck, nr 1382, adlad 1699. Konstnären har skapat illusionen att vapnet är placerat i en nisch inhuggen i en stenvägg.

Foto av vapensköldar: Gabriel Hildebrand, Riddarhuset.