Gustav III:s intåg

Hantverkaruppbådet den 27 april 1789. Illustration av Marianne Södersten, 2018.

Den objudne gästen

Gustav III och adeln blev med tiden allt bittrare fiender. När kungen ville genomföra en skattebevillning till stöd för det pågående, inom adeln impopulära, ryska kriget, samlades adeln på Riddarhuset för att först diskutera saken sinsemellan. Plötsligt upptäcktes att Gustav III i tysthet hade kommit in i Riddarhussalen och tagit plats i lantmarskalksstolen, åtföljd endast av greve Adam Lewenhaupt.


Gustav III av Lorens Pasch d.y. Foto: Nationalmuseum.

Ögonvittnet Hamilton skriver att man ”tyckte sig se en räf komma in i en hönsgård.”

Adolf Ludvig Hamilton

Kungens sällskap

Kungen hävdade inledningsvis att han ensam kommit till Riddarhuset, vilket Hamilton genast märkte var felaktigt:

»Ett stort oljud af mot 10 000 man pöbel, som dels beväpnade, dels obeväpnade på signal kolonnvis uppträdt på riddarhustorget, gaf honom i samma ögonblick den mest förnedrande dementi, gjord löjlig af en vid namn Rosenstein, som med en gäll och späd röst ropade åt dem ur ett af riddarhusfönstren: »Tig edra kanaljer, han talar själf». Utom detta stöd, hvilket ett fruntimmer sedan med nog fog kallade konungens stora vakt, var borgarkavalleriet färdigt att sitta upp under hertig Karls befäl. Adeln var likväl ej utan allt försvar. Flere personer af egen drift, hertig Fredrik själf med sina anhängare, alla beväpnade, voro äfven på riddarhustorget i tanke att möta våld med våld.”

Kungen fick sin vilja igenom och så, enligt Hamilton, på ”blott en tillsägelse af konungens generaladjutant åt pöbeln att begifva sig bort, skingrades den som lösa skyar vid en väderfläkt”.

Gesällernas uppror

Om hur många som befunnit sig på torget tvistar de samtida uppgiftslämnarna, men det var fråga om flera tusen. Vittnesmål gjorde gällande att polismästaren, på kungens order, hade låtit mobilisera folk till sin hjälp med mutor i form av sprit och pengar. Uppdraget var att med sin hotfulla närvaro skrämma adeln. Men när folkhopen, som till del bestod av hantverkargesäller, väl samlats omkring halv tolv på förmiddagen gick den inte att kontrollera. Dolt beväpnade adelsmän fick tränga sig igenom massan på väg till mötet på Riddarhuset. Bland polismän och gesäller på torget fanns också medlemmar av adelns tjänstefolk, beredda att försvara sina husbönder.

Förutom Rosensteins avhyvling skedde interaktion mellan folket utanför Riddarhuset och riksdagsmännen inifrån. Lärftbodsbiträdet Johan Hjerpe klättrade upp på gallret som omgav Gustav Vasa-statyn och såg hur: ”Adeln på Riddarhussalen förwånade sprungo up i fensterna somliga med bleka och somliga med röda ansikten … förskräckte öfwer hwad på färde nu war.” Några unga adelsmän ville ut och slåss men förhindrades av äldre ståndsmedlemmar och en medlem av adeln försökte förgäves övertala folket att lämna torget. Enligt R.F. Hochschilds memoarer försvann de först klockan fyra på eftermiddagen ”då ett häftigt infallande regn, förenadt med polisbetjäningens svigtande käppar, bidrog att skingra den druckna hopen”.

Uppdämd psykisk energi

De agerande gesällernas försörjning var vid tiden hotad. Skrånäringen upplevde en ekonomisk stagnation. Arne Jarrick som har analyserat det så kallade hantverkaruppbådet den 27 april 1789 finner att:

”En del gesäller verkade särskilt yra över sin återvunna men tillfälliga betydelse för nationens öden, och dessa människors uppträdande följde sin egen inneboende dynamik. För de flesta gällde samtidigt – kan man anta – att tumultet på Riddarhustorget gav dem chansen att ladda ur uppdämd psykisk energi oavsett det politiska ändamål de samlats för.”