Änkans sorg

Sorgen skildrad i Brita Christina Appelboms (1675–1757) porträtt har i långa tider fängslat betraktare.

Författaren och litteraturhistorikern Oscar Levertin menade att amiralinnan, som hade blivit änka efter amiralen Anders Appelbom, förkroppsligar en hel generation:

”Som denna i förtid åldrade kvinna står där i sin änkedräkt med den vita snibbhuvan över de hårda dragens besvikenhet och de blågrå ögonen, som fått oktobers kalla och klara bitterhet, föreställer hon den typiska soldatänka, som Sverige var vid stora ofredens slut”.


Brita Christina Appelbom. Foto: Dick Norberg, Riddarhuset.

Hon var sondotter till amiralitetsrådet Hans Clerck d.ä. och dotter till amiralen Hans Clerck d.y. som i ungdomen stridit i holländsk tjänst och sedan utmärkt sig vid sjöstrider mot danskarna. Fadern blev förutom amiral, även upphöjd till friherre och utnämnd till lantmarskalk.

Brita Christina drabbades av många andra sorger i livet. När sonen Otto Johan dog vid 12 års ålder i hetsig feber författade hon ett gravkväde som trycktes tillsammans med hans likpredikan. I dikten uttrycks en sorg som är otröstlig:

”O Gud hur´ har tu nu mitt Moders hierta sårat?
Hwij måst jag dag och natt nu fälla bittra tårar?
Mitt hierta som war förr båd´ warit friskt och rödt
Är nu af ängslan stelt och kalt, ja swart och dödt.”

Hon skriver vidare:

”Jag kan för thenne sorg ey såfwa, äta, dricka;
Ty hiertat mitt thet will af ängslan sönderspricka.
Min Son, jag saknar tig, som nu i grafwen giöms
Utur mitt hierta, ach! tu aldrig nånsin glöms.”

Rätten att få gråta över ett förlorat barn försvarades i hennes sorgedikt, som var ovanlig för tiden då man förväntades att övervinna sin sorg och avdramatisera den:

”Thet wet jag wäl at han nu sällare skal wara;
Jag wet min OTTO är nu tagen från all fara.
När en redlig Mor en lydig Son har mist,
Så lär sensibelt folck med henne sörja wist.”

Porträttet utfördes av George Desmarées år 1723 i Stockholm och är i Riddarhusets ägo.