Aktuell utställning II – Riddarhuspalatset

ADLIGA ENTREPRENÖRER OCH INNOVATÖRER I 400 ÅR

Lantmarskalksvåningen

MONTER 4

1-2. Industri och handel under 400 år

Den förmögne affärsmannen Louis De Geer (1587–1652) föddes i staden Liége, flyttade till Sverige 1627 och kom som bruksidkare att betyda mycket för landets industriella utveckling. Svensk adelsman blev han 1641 med bibehållet vapen.

Sköldebrevet (t. v.) visar vapnets fem rutor, den mellersta sirad med tre liljor. Hjälmprydnaden beskrivs som ett grått bockhuvud med fullkomlig (hel) hals och försilvrade horn.

Jacob de Geer lanserade 2011, tillsammans med Magnus Nilsson, företaget iZettle som med en app och kortläsare (t. h.) möjliggör betalningar. iZettlen har gjort att tusentals företagare kunnat genomföra sina verksamheter. År 2018 såldes företaget till Paypal för 19 miljarder kronor.

Med 1600-talsentreprenören Louis De Geer tog Sverige plats som europeisk handelsnation. Med innovativa lösningar som iZettle kan handeln idag skapa sina egna digitala handelsvägar.

MONTER 5

3. Handelskompaniernas guldålder

Porslinstallriken är sannolikt tillverkad för kommerserådet och direktören vid Svenska Ostindiska Companiet Colin Campbell (1686–1757). Kompaniet grundades 1731 av just Campbell och Niclas Sahlgren och hade med sin monopolställning goda förutsättningar för att göra investerarna förmögna.

Fartygen i kompaniets flotta ankrade i Kanton i Kina, där kompaniet hade en fabrik, och fraktade hem exklusiva varor som porslin, siden, kryddor och te till hemmahamnen i Göteborg, varpå varorna auktionerades ut. Omkring 250 adliga familjer kom följande årtionden att specialbeställa 300 mat-, te- och kaffeserviser med handmålade vapensköldar, vilka utfördes av kinesiska konstnärer.

Denna tallrik anlände 1733 till Sverige med skeppet Friedericus Rex Sueciae – kompaniets första leverans – och bland mottagarna fanns förutom Campbell även drottning Ulrika Eleonora d.y.

Campbell blev naturaliserad svensk adelsman 1751, men tog aldrig introduktion på Riddarhuset.

4. Entreprenören, godsägaren och änkan

När Christina Piper avled 1753 ändades en lång och omväxlande entreprenörsbana. Som godsägare förvaltade hon och utvidgade sina egendomar på ett framsynt sätt och investerade i bruksnäring och handel. Hennes far var förmögne köpmannen Olof Hansson Törne, sedermera adlad Törnflycht, och äktenskapet med statsrådet Carl Piper förde in henne i högadeln.

Som änka kunde Christina Piper själv styra sin näringsverksamhet. Som entreprenör är hon mest känd för utvecklandet av alunbruket i Andrarum, som blev Skånes största företag. Alunframställningen gav ringar på vattnet i verksamheter där alun efterfrågades, bland annat inom textil- och pappersindustrin och sjukvården.

Vid jordfästningen den 8 maj 1753 höll husprästen Johannes Christopher Eberstein den likpredikan som i tryckt form visas i montern. I den nämns ingenting om hennes entreprenörskap.

5. Kunskapsspridaren och den nya naturkunnigheten

Ingenjörspionjären och handelsmannen Mårten Triewald gav en föreläsningsserie på Riddarhuset åren 1728 och 1729. Inför talrika åskådare demonstrerade han sina kunskaper kring den ”nya naturkunnigheten”, tidens mekaniska rön.

I ungdomen hade Triewald gjort studieresor i England och ett par år före riddarhusföreläsningarna hade han efter engelsk inspiration konstruerat Sveriges första ångmaskin för gruvbruk, vid Dannemora gruva i Uppland.

Det var också i England som Triewald köpte de fysikaliska instrument som han föreläste kring i Riddarhuspalatset och som återfinns i dessa graverade planscher som publicerades i mitten av 1730-talet. Riddarhusets ättemedlemmar fick möjlighet att sponsra Triewalds verksamheter, vilket framgår av att arken är prydda med vapensköldar.

MONTER 1

6. Adliga gärningar i krig och vetenskap

Till både universalgeniet Olof Rudbeck den äldres (1630–1702) och Erik Dahlberghs (1625–1703) livsgärningar hör att de etablerade skolor för blivande ingenjörer. Eleverna tog i sin tur plats inom krigsmakt, lantmäteri, bergsbruk och på stora byggarbetsplatser.

I montern finns två skisser av historiemålaren Gustaf Cederströms hand. Den ena föreställer Dahlbergh år 1658 när den svenska armén ska gå över Stora Bält mellan Fyn och Själland i Danmark, på väg mot Köpenhamn. Den andra visar Rudbeck när han för drottning Kristina och Axel Oxenstierna i april 1652 på Uppsala slott demonstrerar sina upptäckter i lymfkärlens anatomi.

Tillsammans visar skisserna på adelns historiska roll som innovatörer.

De är tillkomna i början av 1900-talet. På adelsmötet 1911 beslutades att två monumentala målningar skulle sättas upp på varsin sida av Riddarhusets övre trapphall. Gustaf Cederström tillfrågades och kunde snart presentera sin första kolskiss i full skala, som han sedan gav färg och form i en ateljé i Paris. I början av hösten 1912 var verket, som kallades ”Det stora äventyret”, klart. I dag är det mer känt som ”Tåget över Bält”. I förgrunden sitter Karl X Gustav till häst. Kungen är upphöjd i bilden jämfört med den blivande adelsmannen nedanför, men den sistnämnde, Erik Dahlbergh, har den ena foten på isen och ispiken i handen för att mäta isens tjocklek. Adeln visar vägen!

Många förslag till den andra målningens motiv hann diskuteras och åtminstone skissen över Rudbeck är bevarad. Något klartecken kunde dock inte ges. Det var en företagsam tid i Riddarhusets historia och byggnadsprojekten avlöste varandra. Pengarna behövdes på annat håll. Med åren rann ärendet ut i sanden. Än i dag gapar väggen mittemot ”Det stora äventyret” tom.

7. Entreprenörernas entreprenör

Christopher Polhammar (1661–1751) var son till en handelsman från Pommern som försökt driva garverirörelse i Nystugu i Tingstäde socken på Gotland. Christopher visade sig vara ett uppfinningssnille vilket för eftervärlden gjorde honom känd som ”den svenska mekanikens fader”.

För sina förtjänster utnämndes han 1716 till kommerseråd och adlades med namnet Polhem. I sköldebrevet framhålls att han lyckats laga det astronomiska uret i Uppsala domkyrka som stått stilla i över hundra år, och inrättat åtskilliga nyttiga uppfordringsverk i gruvor samt att han höll på med en fartygsdocka i det fasta berget under djupt vatten vid Karlskrona.

Som entreprenör grundade han tillsammans med Gabriel Weldt (senare adlad Stierncrona) Stjärnsunds manufakturverk, som bland annat tillverkade urverk och lås.

Porträttet tillhör Riddarhuset och det var i Riddarhussalen som ledamoten av Kungl. Vetenskapsakademien Samuel Klingenstjerna den 25 juni 1753 höll det åminnelsetal till Polhem som här är utställt.

MELLAN MONTER 1-2

8. Modell av optisk telegraf

Den optiska telegraf är en av Abraham Niclas Edelcrantz många innovationer och återfinns på två ställen i dennes vapensköld. Se nr 9. i montern till höger. Den optiska telegrafen var en fransk uppfinning som Edelcrantz utvecklat vidare. På tvärslåarna finns järnluckor som var och en kan vara nedfällda (stängda) eller horisontellt ställda (öppna). Detta möjliggjorde 1 024 olika kombinationer. Signalen upprepades från telegrafstation till telegrafstation tills den nådde fram till mottagarstationen. Telegraflinjer av det här slaget fanns i Sverige fram till 1881, då man lade ned den sista. Modellen tillhör Postmuseum.

MONTER 2

9. Vapenskölden berättar

Ett mångsidigt verksamhetsfält har man i det här vapnet försökt illustrera med ett lapptäcke av bilder. Abraham Niclas Clewberg (1754-1821) var son till en professor i orientaliska språk och grekiska, senare i teologi, i Åbo och blev själv verksam på vitt skilda områden, bland annat som telegrafkonstruktör, poet och teaterdirektör. När han 1789 adlades Edelcrantz var han handsekreterare hos kungen och sedan dess instiftelseår 1786 en av de Aderton i Svenska Akademien.

När han 1815 upphöjdes i friherrlig värdighet var han kansliråd och president (ordförande) i Kommerskollegium. Den heraldiska konstnären Johan Aleander målade denna sköld att hängas upp i Riddarhussalen.

Bilderna i huvudskölden (kallad friherrliga skölden) är de nedanstående. Fälten är numrerade 1–8 (hjärtskölden är inte inräknad).

  1. Tre vetestrån med sina ax mot blå bakgrund, detta troligen med anledning av Edelcrantz intresse för förbättring av åkerbrukets villkor.
  2. En blå merkuriestav, som representerar handel, över två korslagda ymnighetshorn, fyllda med frukter och druvor av naturlig färg och gröna blad, i ett fält av silver.
  3. I ett blått fält ses ”slöjdernas sinnebilder, eller ett stolpvis ställt så kallat rulltyg af en spinninrättning från vilken i bugter åt wänster löper en tråd till en bjelkewis deröfwer swäfwande wäf-skyttel”, allt av guld. Bilderna syftar uppenbarligen på den linnespinnerimaskin som Edelcrantz konstruerat.
  4. En gråaktig bikupa med bin som flyger omkring den – en sinnebild för flit – mot guldbakgrund.
  5. Ett grönt, ”bärande” fruktträd, likaledes i ett fält av guld.
  6. En åt vänster (sinister) vänd ”mångbillad plog eller så kallad cultivator” av guld med fem billar i bredd på vardera av dess två stockar och två styrträn. En harv av Edelcrantz tillverkning finns i dag i Lantbruksakademiens museum.
  7. En svart ”swensk telegraf” i ett fält av silver. Föremålet är upprepat mellan två vingar av silver på den nytillförda hjälmen.
  8. En ångpanna mot blå bakgrund, vilket utmärker ”wärkan af ång-machiner”. Edelcrantz intresserade sig för sådana och såg att de medfört stora ekonomiska framsteg i England. Genom hans förmedling kom ångteknikern Samuel Owen till Sverige och Edelcrantz tog själv patent på en form av ångmaskin. Bilden beskrivs som en järnpanna, infattad i huggen sten. Under densamma finns eld, och ett rör tvärsigenom för lågan, där ångan av det kokande vattnet uppdriver en ”cascade” av vatten ur ett järnrör.

Sköldhållare är två tranor på en gyllene fotställning. Dessa fåglar, som förknippas med vaksamhet, håller ett vetax, en linblomma och en vallmofröknopp, alla med stjälk och blad och av naturlig färg, respektive en merkuriestav av guld.

10. Riddarhuset och Vävarnas barn

Bandet N:o 1. Commissariens H:r Salanders Ingifne Räkning till Högl: Riddarehuset rörande med honom Ingångna Contractet. År 1744. (1748) Om Barnängz Fabriqven.

Bandet N:o 2. Riddarehus Contoirets Contra Räkningar Öfwer Commissarien H:r Eric Salanders Ingifne Slut Räkningar, rörande med honom Ingångna Contractet Åhr 1744 Om Barnängz Fabriqven.

Under 1700-talet var Riddarhuset en av Stockholms största arbetsgivare genom sitt ägande i Barnängens manufaktur, en textilfabrik på Södermalm. Fabriken grundades av Jacob Gavelius, sedermera adlad Lagerstedt, och ärvdes av dennes måg Hans Ekman. Det var vid tiden för Jonas Alströmers manufakturverk i Alingsås och adliga personer investerade ofta i industrianläggningar. År 1723 behandlade riddarhusdirektionen ett förslag om att Riddarhuset skulle investera i ett handelskontor. Företaget, menade förslagsställarna, borde

”draga åt sig den handelen, som de främmande expediterna här i riket driva, men torde omsider kunna drivas så högt, att det kunde förvandla sig i ett assurancecontoir och således, jämte nyttan, sätta ridderskapet och adeln i större anseende och bliva en skola för ridderskapets och adelns barn, som hava lust att lägga sig på commercen”.

Författaren Holger Rosman har i en studie om Barnängens historia visat varför Riddarhusets deputation istället valde att rikta blickarna mot Barnängens manufaktur:

”Först hade de varit betänkta på ´navigation och commercen´, men då åtskilliga svårigheter och mycken osäkerhet vore därmed förbundna, medan man däremot här komme likasom till ett dukat bord och manufakturerna dessutom ´vore riket till mera tjänst´, hade de stannat för det Ekmanska engagemanget´. Det var också en fördel — icke minst för godsägarne bland adeln — att en var kunde av manufakturverket vara betjänad. Den som ville skicka folk dit att lära hantverket kunde göra det, den som ville spinna hemma, kunde låta väva där, och den som hade ull att sälja, kunde där få säkrast avsätta varan.”

Köpekontraktet undertecknades den 30 april 1724 och Riddarhuset blev nu ägare till 3/4 av anläggningen, resten tillhörde Ekman. Hälften av Riddarhusets post delades upp i 120 lotter som inköptes av enskilda adliga för 1000 daler stycket.

Tyger, strumpor och mansstöffletter tillverkades, ”för arméns beklädnad”. Verksamheten infriade inte alltid förhoppningarna om lönsamhet, bland annat uteblev en större beställning av uniformer. Efter en schism med Ekman tillsattes Eric Salander som ny direktör och Riddarhuset inköpte återstoden av Barnängen 1731. Snart blev fabriken ett av de största i landet av sitt slag och började kallas Riddarhusmanufaktoriet (en byggnad på Riddarhusets egen tomt i Gamla stan användes dessutom som varuupplag).

Vid året 1745 fanns anställda 23 mästare, 25 gesäller, 35 lärgossar, 2 färgare, 19 överskäraregesäller, 9 lärlingar i överskäreriet samt 416 spinnerskor och diverse arbetare, sammanlagt 529 personer. Samma år arrenderade Riddarhuset ut manufakturet till Salander som med tiden kom att samarbeta med Hans Reinhold Apiarie. Denne tog med tiden över arrendet tillsammans med sin bror Carl Gustaf. År 1761 hade bröderna Apiarie inköpt alla adliga intressenters lotter och därefter förvärvades resten från Riddarhuset. Då fanns 725 arbetare i fabriken.

För många är Barnängens manufaktur förknippad med Per Anders Fogelströms Vävarnas barn (1981) som bland annat skildrar det hårda livet för fabrikens anställda.

11. Vetenskap & Patriotism

Kungl. Vetenskapsakademien

Från dess grundande 1739 och fram till 1764 höll Kungl. Vetenskapsakademien till i Riddarhusets nordöstra våning.

Denna balloteringslåda skänktes till den nyinstiftade akademien den 20 oktober 1739 av greve Carl Johan Cronstedt och användes vid invalsomröstningar.

Ledamoten som röstade stoppade in handen i hålet på lådans sida och släppte en kula antingen i den vita behållaren för ”Ja”, eller i den svarta för ”Näj”.

Carl von Linné, som var Vetenskapsakademiens förste preses, skriver i ett brev om första tiden:

”Wij begynte wåra samblingar uti det rum, som Triewald holt sine föreläsningar på riddarhuset, uti experimental physiquen.

Wij satte oss före heligt att aldrig för wänskap äller något annat intaga någon annor till ledamot, än den wij woro öfwertygade kunna bidraga till nyttiga rön för acterne.”

I dag används inte lådan av Vetenskapsakademien, utan istället enkla lappar med ”ja” eller ”nej” vilka läggs i en metallkorg.

Kungl. Patriotiska sällskapet

Flera av Riddarhusets medlemmar har genom åren belönats för sin entreprenörsanda med Kungl. Patriotiska Sällskapets (grundat 1766) Näringslivsmedalj – för gagnerik gärning inom svenskt näringsliv. Bland mottagarna återfinns Carl Bennet, Jacob de Geer, Gustaf Douglas, Jonas af Jochnick, Robert af Jochnick, Marie Söderhielm, Bernt Stackelberg och Anders von Stockenström.

MONTER 3

12. Dykarhjälm från Riddarhuset

På Riddarhusets gård fanns en gång i tiden Anton Ludvig Fahnehjelms (1807–1875) gummifabrik. Denne major mekanikus vid Flottan hade i England sett en äldre form av dykardräkt och funnit den bristfällig. Snart hade han tagit patent på en utvecklad modell och övertog och vidareutvecklade en kautschukfabrik som tillverkade dykardräkter och hjälmar.

Dykardräkten visade sig vara billigare än dykarklockan, dess två delar fick plats i en kappsäck och gav bäraren möjlighet att inträda i kajutan till sjunkna fartyg. Succén var given och uppvisningar ägde rum inför publik, bland annat den 5 oktober 1839 på Riddarholmen, knappt en månad efter patentet.

Fahnehjelm var tillsammans med Isac Fredrik von Heland den som 1853 drog Sverige första elektriska telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, och under Fahnehjelms ledning som avdelningschef för Elektriska Telegrafverket drogs sedan nya linjer över stora delar av landet.

Sonen Otto Fahnehjelm var ingenjör, uppfinnare och entreprenör och införde bland annat tillverkning av cement i Sverige.

13. Slussen och järnvägen

Baltzar von Platen (1766–1829) ledde det omfattande arbetet med Göta kanal, projektet som har kallats ”världens längsta tekniska högskola” och Adolf Eugène von Rosen (1797–1886), ”de svenska järnvägarnas fader”, fick tillstånd av Kungl. Maj:t att anlägga järnvägar. Men Johan August Gripenstedt (1813–1874), sedermera finansminister, var en drivande kraft bakom beslutet att låta staten få monopol på byggandet av järnvägarnas stambanor.

När Nils Ericson (1802–1870) upphöjdes 1860 i friherrlig värdighet, bara fem och ett halvt år efter att han adlats, hade han blivit chef för Statens järnvägsbyggnader och byggandet av statliga stambanor var nu i full gång. Detta kommer till uttryck i det friherrliga vapnet. Hjärtskölden är en abstraktion av en järnvägsräls och vapnet förevisar även ett blått hjul, ”liknande sådane som å jernvägswagnar begagnas”.

Strömmarna av silver är i den mellersta delen upptagna av en sluss med sina uppåtvända, tillslutna svarta portar. På vardera sidan om slussen ses ett vattenpass och ett cirkelmått, båda av guld. Nils växte upp vid Göta kanal, där fadern fick anställning som föreståndare för bergsprängningsarbeten. (Nils bror John Ericsson kom sedermera att bli en berömd uppfinnare bland annat av propellern och det amerikanska krigsfartyget Monitor som fick en avgörande betydelse för nordstaternas seger i det amerikanska inbördeskriget).

Eftersom Nils visade anlag för mekanik fick han från nio års ålder hjälpa till med ritningar vid kanalbolagets ritkontor och så småningom blev han väg- och vattenbyggnadsingenjör. Nils ledde byggnationen av den nya slussleden vid Trollhättan som invigdes 1844, den nya slussen i Stockholm som stod klar 1850 och ombyggnaden av Skeppsbrokajen. När denna var färdig 1854 och Karl XIV Johans ryttarstaty avtäcktes erhöll Nils adelskap och valde då att ändra sitt namns stavning till Ericson.

14. Handelshuset och donationerna

Friherre Oscar Dickson (1823–1897) förvaltade familjens handelshus James Dickson & Co, där trävaruexport spelade en viktig roll. Men det var inte för affärsverksamheten som Oscar Dickson adlades utan för donationer i geografins och naturvetenskapens tjänst.

I april 1880 rådde festyra i Stockholm med anledning av att ångfartyget Vega kom hem efter att ha visat att det gick att segla runt Asien, det vill säga man hade funnit Nordostpassagen. Expeditionens ledare, Adolf Erik Nordenskiöld, fartygets befälhavare, Louis Palander och finansiären, Oscar Dickson, erhöll upphöjelse till friherrlig värdighet respektive adelskap.

Oscar Dickson kom sedermera att upphöjas i friherrlig värdighet. Här visas vapenritningen och friherrebrevet utfärdat av kung Oscar II. Dickson var för övrigt gift med Marika von Rosen, dotter till Adolf Eugène von Rosen (se nr. 13). Möjligen är rosen i det friherrliga vapnet antagen efter hustruns vapensköld.

15. En snilleindustri

Ingenjörens utmärkande drag genom historien är systematisk parametervariation, det vill säga justerandet och förfinandet av tekniken i steg för steg. Den svenska folkskolestadgan från 1842 uppmuntrade utbildning i hela landet och förutsättningarna för experimenterande och företagande främjades mer och mer. Ingenjörer kunde med snilleblixtar och träget utvecklande lägga grunden till den inhemska industrialiseringen och Sveriges välstånd. De utvecklade infrastruktur och teknologier som kunde användas inom stora delar av ekonomin, samtidigt som specialisering och renodling av uppgifter skapade en ny och rörligare arbetsmarknad, där specialkompetens efterfrågades. Förbättrade kommunikationer underlättade dessutom export, vilket gjorde landet mindre beroende av hemmamarknaden.

Broschyren i montern är från AB Alfa-Laval och förevisar modeller av separatorn, en av industrimannen Gustaf de Lavals (1845–1913) många uppfinningar. För att tillgodogöra sig sina uppfinningar grundade de Laval aktiebolag som: Separator (1887), Svenska stålpressningsbolaget Olofström (1887), de Lavals ångturbin (1893), de Lavals glödlampfabrik Svea (1894), Bångbro rörverk (1895) samt de Lavals Laktator (1895), i vilka han var verkställande direktör eller styrelseledamot.

Från slutet av 1800-talet och fram till i dag har antalet ingenjörer i Sverige ökat lavinartat, från ett par tusen till flera hundratusen. Att en del stora svenska företag som såg dagens ljus under förra eller förrförra seklet, såsom ABB, Atlas Copco, Ericsson och just Alfa Laval, har hunnit bli så pass gamla beror på att de har förmått ömsa skinn, anpassa sig till teknikskiften och ibland helt bytt inriktning.

16. Trygghetens tjänst

Entreprenören Carl Gustaf von Koch (1818–1876) låg 1855 bakom bildandet av Skandia, Sveriges första försäkringsbolag som drevs som aktiebolag. Företag gynnades i denna tid av industriell revolution, men även privatpersoner genom livförsäkringar. Försäkringsbrevet är utfärdat den 18 juli 1855 till hovrättsrådet Fredrik August Hedenstierna. Tillhör Centrum för Näringslivshistoria.

17. Säkerhet då och nu

Stina Ehrensvärds företag Yubico skapade 2008 sin första Yubikey för att erbjuda säkrare inloggning till datorer, internettjänster och mobilappar. Idag används produkten av företag som Microsoft och Amazon. Sigillstampen från 1700-talet tillhörde ätten Ehrensvärd och var dåtidens sätt att bestyrka namnteckningar.

Vapenbeskrivningar i katalogen är hämtade ur Riddarhusets vapensköldar.


BILD: Baltzar von Platen förevisar arbetet vid Bergs slussar i Göta kanal för Karl XIV Johan, kronprinsen och representanter för de fyra stånden. Olja på duk av Alexander Wetterling. Foto Nationalmuseum.