Riddarhussalen – Riddarhuspalatset

ÖVERSIKT

Riddarhussalen är ett av de mest betydelsefulla rummen i svensk historia och ett monument över den svenska stormaktstiden. Det är en plats dit människor har kommit från när och fjärran under århundradenas lopp för att ta del av politik, kultur och vetenskap.

När fyrståndsriksdagen – det vill säga adel, präster, borgare och bönder – styrde i landet möttes adelns riksdagsledamöter här, från 1668 och fram till 1866.

Bänkinredningen vittnar om en hierarki mellan ledamöterna. De tvärställda bänkarna längst fram i salen var förbehållna högadelns grevar och friherrar.

Den ikoniska samlingen av 2332 adliga vapensköldar som täcker salens väggar är uppdelad i lågadliga och högadliga ätter, där de högst rangordnade vapensköldarna är placerade på ömse sidor om kungabysten, längst in i salen.

Stolen i elfenben och ebenholts är från 1600-talet och kom i Riddarhusets ägo 1823 som säte för adelsståndets talman, nämligen lantmarskalken.

Plafondmålningen, den karolinske hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahls mästerverk, kallas Dygdernas rådslag. Den fullbordades 1675 och förevisar den stormaktstida adelns ideal och världsbild och är ett av de främsta exemplen i norra Europa på den italienska barockens monumentalmåleri. I mitten på sin tron sitter Moder Svea omgärdad av talrika dygder och det svenska riksvapnets tre kronor.

Riddarhussalen var politikens hjärta och skådeplats för ett oräkneligt antal av den svenska historiens avgörande politiska händelser:

Det var här som Karl XI:s reduktion från 1680 innebar ett dråpslag för den godsägande högadeln som förlorade hälften av sitt godsinnehav.

Hätska strider mellan hattar och mössor som rasade under frihetstiden lade grunden för det svenska partiväsendet. För den som brutit mot ordningsstadgan användes det bötesskrin från 1769 som står på bordet mitt i rummet.

Långa debatter om en representationsreform präglade 1800-talets riksdagar och utmynnade i fyrståndsriksdagens avskaffande 1865–1866. Sedan 1866, då fyrståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag, sker här adelsmöten vart tredje år för beslut som rör förvaltningen av Riddarhuset.

Från 1700-talet blev Riddarhussalen ett kulturellt och vetenskapligt centrum.

Här har otaliga konserter ägt rum sedan 1731, då Riddarhuset etablerade sig som Stockholms första konserthus. Till riddarhuskonserterna kunde allmänheten köpa biljetter vilket främjade huvudstadens musikliv och intäkterna gick ofta till välgörenhet. Många av världsmusikens främsta verk har haft sin svenska urpremiär i salen, bland andra Händels Messias, Mozarts Requiem och Haydns Skapelsen.

När Kungl. Vetenskapsakademien hade sina lokaler i Riddarhuspalatset under 1700-talet hölls föreläsningar i salen, där nya vetenskapliga rön presenterades för en svensk publik. Traditionsenligt håller Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Patriotiska sällskapet än i dag sina högtidssammankomster här.

Riddarhussalen är en i högsta grad levande plats. Varje år anordnas här konserter, föredrag, symposier och guidade visningar.

Riddarhusets ättemedlemmar har möjlighet att hyra salen för släktsammankomster och bröllop.

HISTORIK

En sal att få ”heder och respect aff”.

Axel Oxenstierna hade en storslagen vision om adelns plenirum, men det utdragna arbetet med Riddarhuspalatset medförde att rikskanslern aldrig hann se den fullbordade salen.

”Stoora Saalen, till Ridderskapetz sammankomst”, som den kallades i ett koncept av arkitekten Jean de la Vallée, togs för första gången i bruk vid riksdagen 1668, men solens kvävande hetta och stadens buller tvingade adelsmännen att överge den ännu ofullbordade salen och fortsätta sammankomsten en trappa ned i palatset.

Fyra år efter invigningen beslutades en gång för alla att vapensköldar skulle pryda väggarna och inom ett par år vevades den 105 kvadratmeter stora plafondmålningen upp i taket, med ett vindspel som än i dag finns kvar på Riddarhusets vind.

Trots vapensköldarnas och takets färgsprakande glans var inredningen spartansk under salens äldsta tid. Här fanns en gammal och sliten grön sammetshimmel med silkesfransar, 28 svartklädda långbänkar, ett bord med svart kläde avsett för lantmarskalken och 12 röda stolar, troligen till för riksråden.

Först 1719 byttes de enkla långbänkarna ut mot en fast bänkinredning i form av en amfiteater där bänkarna överdrogs med blått kläde. Arkitekten bakom detta var Göran Josua Adelcrantz som även lät utföra ett skrank med 26 svarvade pelare i syfte att avgränsa presidiet från församlingen. En av snickarna var Elias Haupt, pappa till den berömde ebenisten Georg Haupt. Bakom skranket stod 25 praktfulla länstolar av stolmakaren Erik Ersson.

Vid samma tid tillkom ramen kring plafondmålningen, taklisten och hörnkartuscherna efter inspiration från Stockholms slott.

INSKRIPTIONER PÅ KARTUSCHERNA

I sydvästra hörnet: PIE ET SINCERE (med fromhet och uppriktighet). Putto med brinnande hjärta och ymnighetshorn, symbolerna för gudsfruktan och uppriktighet.

I nordvästra hörnet: JUSTE ET MODERATE (med rättvisa och måtta). Putto med vågskål, rättvisans eviga emblem.

I nordöstra hörnet: SAPIENTER ET FORTITER (med visdom och styrka). Putto med orm i ena handen och klubba i den andra. Ormen är här vishetens symbol och klubban styrkans.

I sydöstra hörnet: PROVIDE ET CONCORDITER (med omtanke och endräkt). Putto med spegel, symboliserande försynen.

De två stora inskriftstavlorna är från 1720-talet. En nöjd riksdag kunde hösten 1723 betrakta de inskriftstavlor som pryder salens kortsidor och som utfördes av bildhuggaren Petter Nordberg. På travar av vapen står över ingången:

PRO PATRIA ET LIBERTATE (för fäderneslandet och friheten)

Över lantmarskalksstolen står:

SALUS POPULI SUPREMA LEX (folkets väl – högsta lag)

Den 20 november 1762 beslutades att låta sätta upp Vasavapnet ovanför lantmarskalksstolen och ornamentsbildhuggaren Adrien Masreliez fick betalning för det slutförda arbetet den 22 december 1764.

LÄKTAREN

”Läktares och logers uppbyggande på Riddarhus-Sahlen för unge Adelsmän”. En åhörarläktaren som tillkom i mitten av 1700-talet lämpade sig väl för både adelns ungdomar som skulle lära sig politikens konst, för Stockholms borgerskap som kunde åtnjuta en konsert med utsikt och sedermera för bröllopsgästen. Läktaren revs i samband med restaureringen av Riddarhussalen som ägde rum i början av 1960-talet.


BILD: Adelsmötet på 1890-talet och vigsel 1957, sedda från läktaren.

SCHOLANDERS BÄNKAR
1857–1859 tillkom den ”mera ändamålsenliga” inredning vi har kvar i dag. Arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander utformade bänkarna och lät sätta in stora kandelabrar, vilka numera är bortplockade.


BILD: Riddarhussalen illustrerad 1891 av Robert Haglund.

RESTAURERINGEN 1960–1961
Riddarhussalen genomgick en omfattande restaurering åren 1960–1961. Ta del av det unika bildmaterialet från arbetsprocessen i filmen nedan och se salen intill bara murarna.

 

PLAFONDMÅLNINGEN: DYGDERNAS RÅDSLAG

Tanken om den ”den sanna adeln” sysselsatte 1600-talets adelsman. Författaren Georg Stiernhielm visade vägen när han ställde Herkules vid vägskälet mellan fru Lusta och fru Dygd. Herkules valde dygden.

Riddarhusets säteritak pryds av en mängd skulpturer som personifierar dygder, vilka förstärks av fasadens guldbokstäver som vittnar om vikten av att vända sig till förfädernas goda förebild och om det ljuvliga och ärofulla i att dö för fosterlandet.

Ovanför porten står Riddarhusets devis Arte et Marte som i Riddarhusets sigill gestaltas av Minerva och Mars och påminner om att dygden nås genom både fredliga och krigiska dåd.

Takplafonden i Riddarhussalen, David Klöcker Ehrenstrahls mästerverk, kallas Dygdernas rådslag.

Den målades på salens golv, vevades upp i taket med linor och vindspel som ännu återfinns på vinden, och färdigställdes 1675. Året innan hade hovmålaren David Klöcker, som Sveriges förste konstnär, belönats med ett adelskap och tog sig namnet Ehrenstrahl.

 


BILD: Dygdernas rådslag.

 

Det var i mitten av 1660-talet som konstnären hade fått uppdraget att utföra en plafondmålning i den monumentala salen som då var under fullbordande.

Första gången rummet togs i bruk var vid riksdagen 1668 och då var väggytorna bara enkelt avfärgade med vit limfärg. Först följande år kunde David Klöcker uppvisa en skiss till plafondens komposition för riddarhusdirektionen, som godkände förslaget. Det allegoriska programmet med den tronande Suecia (Moder Svea) bland molnen omgiven av skyddsänglar, personifikationer av dygderna samt Evighetens och Ryktbarhetens gudinnor med sina emblem stjärnekransen och basunen, utformades troligen av Ehrenstrahl själv.

Konstnären var väl bevandrad i antik mytologi och förtrogen med de olika ikonologiska betydelserna i bildprogrammet. Under sina studieresor till Rom och Venedig på 1650-talet hade Ehrenstrahl även haft möjlighet att på nära håll studera barockens monumentalmåleri och plafondmålningar av konstnärer som Pietro da Cortona och Paolo Veronese. I storslagna kompositioner och ett intensivt ljus- och skuggspel återgav de himmelska visioner med draperade allegoriska gestalter och svävande kroppar bland molnmassor. Dessa monumentala plafonder blev vägledande för hur Ehrenstrahl konstnärligt och symboliskt valde att gestalta den stormaktstida adelns ideal i Riddarhussalens tak.

Många år senare, när fyrståndsriksdagen hade gått mot sitt slut och den siste lantmarskalken Gustaf Lagerbjelke yttrade sina sista ord i ämbetet, återknöt han till ”den sanna adeln”:

”Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna mot fäderneslandet, och bliva dessa plikter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln, var uti samhället dess plats ställes.”

För ”den sanna adeln” spelar det ingen roll om den har makten i landet, det viktiga är att det går bra för landet.

RIDDARHUSETS VAPENSKÖLDAR

Den 13 februari 1633 möttes adeln på det gamla Riddarhuset, det tvåvåningshus som låg nära Tyska kyrkan i Stockholm. En trappa upp i byggnaden fanns den första Riddarhussalen, ett enkelt rum utan praktfulla möbler – enbart några bord, stolar och bänkar – men som vid riksdagar pryddes med en tronhimmel och vackra tapeter. Nu var rummet emellertid klätt i svart och en dyster stämning rådde med anledning av Gustav II Adolfs död. Ändå skedde denna dag något som för alltid skulle sätta sin prägel på adeln och förknippas med sprakande färger, vackra former och konstfulla motiv.


BILD: Kopparplåtar skänks till det gamla Riddarhuset. Illustration: Marianne Södersten.

Lantmarskalken Lars Sparre befallde nämligen de adliga familjerna att de skulle låta måla upp sina vapensköldar på kopparplåt. Detta möjliggjordes av att adelsmannen och ståthållaren i Kopparbergslagen Peter Kruse just hade skänkt en mängd tomma plåtar till Riddarhuset. Adeln hörsammade befallningen och kort därefter började nymålade sköldar att hängas upp. Dessa de äldsta sköldarna flyttades senare över till det nuvarande Riddarhuspalatset och utgör i dag en del av de 2 332 vapensköldar som pryder Riddarhussalens väggar från golv till tak.

Den världsunika samlingen saknar motstycke och berättar åtskilligt om Sveriges politiska och kulturella historia. Varje sköld motsvarar en ätt som har introducerats på Riddarhuset, det vill säga tagit säte och stämma för adeln i fyrståndsriksdagen. Efter introduktionen på Riddarhuset uppdrogs den adlade att låta måla en plåt till Riddarhussalen varpå den hängdes upp på sin plats bland grevar, friherrar eller obetitlad adel.


BILD: Riddarhusets vapensköldar.

Sköldarna hänger i rang- och nummerordning, där de främsta grevarna (med Brahe som nummer 1) tar plats kring bysten av Gustav II Adolf. Friherrarnas nummerserie (med Oxenstierna som nummer 1) inleds på ömse sidor om grevarna vid salens kortsida. I det igenmurade fönstret i salens bortre hörn återfinns de äldsta obetitlade ätternas sköldar (med Lilliehöök af Fårdala som nummer 1) och löper sedan till dörren där sköldarna med de högsta numren är placerade.

Det var upp till monarken att slutgiltigt godkänna en skölds innehåll och stadfästa det i ett sköldebrev, men riksheraldikerns och den adlades egen åsikt om motivet var av stor vikt. Sköldarna rymmer öden och förhoppningar hos människor från olika länder och samhällsskikt som haft det gemensamt att de adlats eller upphöjts till högadel. Krigare, valloner, ämbetsmän och bönder står sida vid sida med konstnärer, vetenskapsmän och upptäcktsresanden.

Sköldarnas fält vimlar av djur och mytologiska väsen, krigiska och rättsliga attribut, byggnader och ibland svåråtkomlig symbolik. Heraldikens möjligheter att i ett litet format beskriva det storslagna, det väsentliga, det dråpliga och det vackra ger samlingen en konsthistorisk betydelse.

LANTMARSKALKSSTOLEN

För 190 år sedan besöktes Riddarhuset av Årstafrun, Märta Helena Reenstierna. Daterat den 20 oktober 1830 skriver hon i sin dagbok om det höstdunkla palatset:

”Sedan voro vi uti Riddarhuset där min Brorson följde oss i alla rummen /…/ men där var nog mörkt för mina svaga ögon att jag ej såg som de andra.”

Hon noterar förberedelserna i Riddarhussalen inför kommande konsertsäsong:

”Stora Salen var omrangerad för att begagnas vid Concerter ända till nästa Riksdag och för hvarje Concert betalas till Riddarhuset 100 RD Banco.”


BILD: Detalj av lantmarskalksstolen.

Mest dröjer Årstafrun vid Lantmarskalkens stol – en rikt ornamenterad barockmöbel. Stolsbenen med dubbla tvärslåar av elfenben och ebenholts gjorde ett starkt intryck på henne:

”Här var en Stol af mycket obeskrifligt konstigt utarbetadt Elphenben – klädd med Purpur Sammet och Guldgalloner och frantsar – nedomkring var hela gamla Testamentet fint inlagt arbete af Elphenben på svart botten – lika fint som om det varit Kopparstick. Denna Stol hade Lybeckarena skänkt Kung Gustaf Vasa och nu var den omputsad för 300 Riksdaler Banco samt skänkt till Riddarhuset till Landtmarskalks stol.”

Stolen hade vid tiden för Årstafruns besök bara stått på Riddarhuset i sju år. Dess tidigaste ursprung är okänt, men troligen var den en gåva till drottning Kristina från staden Lübeck. Under andra halvan av 1700-talet såldes den av Gustav III och inköptes av antikvitetssamlaren Johan Pfeiffer (från denne kommer uppgiften att den är från Gustav Vasas tid), som skänkte den till kammarherren Johan Fredrik von Schinkel, som i sin tur förärade den till Riddarhuset.

Sedan 1823 har den använts som lantmarskalksstol under ståndsriksdagarna och numera som ordförandestol vid adelsmöten.

BÖTESSKRIN FRÅN 1769

Stök och bråk var otillåtet vid adelns riksdagssammankomster och bestraffades med böter. Enligt en bevarad ordningsstadga från 1859 förväntades ledamöterna att sitta på sina bänkar och inte yttra sig från någon annans bänk. Inte heller fick de ställa sig i vägen för lantmarskalken.

Högst böter krävdes för störande handklappning, vissling och stampning i golvet. Det var lika förbjudet att utan tillåtelse plocka bort anslagna handlingar och att utebli från exempelvis utskottsarbetet.


BILD: Ordningsstadga från 1859.

Riddarhusfiskalen hade i uppgift att samla in böterna och lägga dem i det mässingsskrin från 1769 som står på bordet i Riddarhussalen. Just riksdagen 1769, som inleddes i Norrköping och avslutades i Stockholm, var särskild stormig och präglades av korruption, tumult och inre splittring. Det frihetstida styrelseskicket gick mot sitt slut.

Skalden och statsmannen Johan Gabriel Oxenstierna lät sig inte bekomma och valde att musicera hellre än duellera:

”Uti sitt Plenum i dag hade Adelen så när kommit att slåss endast om den frågan, hvilket först skulle företagas i financesystemet eller Constitutionssaken. Många Dueller hafva sedermera skedt i dag. Ibland så många stridigheter geck jag hem att spela på min Luta.”

Efter riksdagen tömdes bötesskrinet och pengarna fördelades mellan fattiga adliga änkor.

RIDDARHUSSALEN SOM MUSIKENS CENTRUM

Riddarhussalen var under 1700-talet Stockholms främsta konsertlokal och känd för sin goda akustik. Redan då var konserterna öppna för allmänheten och den första offentliga konserten någonsin i Stockholm ägde rum i salen 1731. Under de följande hundra åren framfördes musik av kompositörer som Roman, Händel, Mozart och Beethoven. Flera av det som idag betraktas som världsmusikens främsta verk hade sin svenska urpremiär i Riddarhussalen, bland andra Händels Messias, Mozarts Requiem och Haydns Skapelsen.

Följ med på en konsert. Det är en afton i början av 1730-talet och musiken flödar ut över Riddarhustorget. Musikprofessorn Mattias Lundberg berättar om Riddarhussalens fascinerande musikhistoria och Absolute Strings framför ett klassiskt verk av Johan Helmich Roman: Violinkonsert i d-moll, BeRi 49.