Albrecht de la Chapelle – Ögonvittne till Fersenska mordet

Ett för forskningen tidigare okänt ögonvittne till mordet på Axel von Fersen har dykt upp i samband med utställningen om Riddarhustorgets historia

Det är en berättelse med titeln ”Underrättelser för mina barn” författad 1825 av adelsmannen Albrecht de la Chapelle (1785–1859). Han var vid tiden för mordet bosatt på Undermalm gård i Tenala socken i Finland. Den 20 juni 1810 var han på tillfälligt besök i Stockholm och såg mordet på Axel von Fersen från sin plats inne på värdshuset Lyktan vid Riddarhustorget.

Skriften var inte ämnad att publiceras utan skulle stanna inom familjen. En nutida släkting, professor Albert de la Chapelle, har på grund av skriftens historiska värde låtit Finska Riksarkivet digitalisera och publicera den på internet (se länk i slutet).

Chapelle
Ätten de la Chapelles vapensköld i Riddarhussalen. Foto och copyright: Gabriel Hildebrand, Riddarhuset.

Vi publicerar här hela det stycke som handlar om mordet på Axel von Fersen och dess efterspel:

”Emellertid hade Prinsens lik blifvit hämtadt ifrån Södra orterne och skulle den 20. Junii middagstiden under högtidlig procession förslas från Liljeholmen till Slottet i Stockholm.

Dels för att bese detta tåg, dels för att äta middag begaf jag mig till ett Spisqvarter som kallades Lycktan, beläget vid Riddarhus torget, deröfver processionen skulle framtåga. När denna sent omsider passerade torget, märkte man att fönstren på Fersens Stats vagn, som åkte näst framför likvagnen, voro sönderslagna och att ingen satt i vagnen. Strax derpå hördes starka hurra rop från Stora Nygatan der processionen framfarit, och snart inlopp den underrättelse, att Fersen, som vid Södermalms Torg blifvit af folkhopen hälsad med Stenkastning, och under tåget vidare förföljd dermed, på Nygatan sprungit ur vagnen, som försedd endast med stora glasrutor på båda sidorna, icke lemnade skydd för stenkastningen, och tagit sin tillflyckt upp uti ett hus. Men äfven der blef han förföljd af folkhopen och misshandlad genom slag och skuffningar, hvarunder man sönderref hans decorationer och utkastade dem stycke tals genom fönstret i folkskocken, som för hvar nedfallande bit, upphof gälla hurra rop. –

Emellertid ankom till stället Befälhafvande General Adjutanten Silfversparre och sökte lugna folkhopen dermed, att om Riksmarskalken vore brottslig, skulle han derföre lagligen straffas, och föreslog att han i sådant afseende skulle sättas i säkert förvar å Rådhuset. Och som Folket tyckes bifalla dertill, tog General Adjutanten Riksmarskalken med sig för att gå till Rådhuset. Men så snart folkhopen återfick den hatade Fersen ibland sig på gatan, började misshandlingarne å nyo.”

Fram till denna punkt i berättelsen har Albrecht de la Chapelle inte själv sett händelseförloppet. Han återberättar vad han hört och senare läst om mordet. Den följande delen skildrar hans egen upplevelse:


Karta över mordplatsen.

”När Fersen härunder framkom från Stora Nygatan till Riddarhus Torget, kunde jag från min ståndpunkt å Värdshuset se tillgången. Han åtföljdes då af Silfversparren till häst och en person på hvardera sidan, som ledande Fersen, syntes ha för afsigt att skynda med honom undan folkhopen. Denna följde honom uti hälarne och tycktes utgöras af mera välklädde personer än det egentliga packet som utgjorde eftertroppen. På Fersens blottade gråa hjessa slog man oupphörligt med käppar och paraplyer, hvilka nedföllo på hans hufvud och axlar hvart ögonblick. Ett stort blodsår syntes redan på hjessan, men han höll sig ändå upprätt och tycktes tala med General Adjutanten som red bredevid honom. Då Fersen kom midt på Riddarholms [skall vara Riddarhus] Torget trodde man att han skulle kunna skyddas för vidare våldsamheter, emedan här ännu stod qvar någon del af Svea Lifgarde som paraderat vid processionen; men ehuru Soldaterne på Commando fällde Bajonett emot folkmassan, gjordes ingen ting vidare för Fersens räddning. Folkhopen blef väl för ett ögonblick arretterad, men småningom smög den sig omkring trouppen och emellan Soldaterne, samt på andra sidan om linien åter antastade Fersen, som icke fick någon betäckning af Militairen. Ändteligen framkom Fersen till Rådhuset och hade varit inne i något rum derstädes några ögonblick, men lemnad utan betäckning äfven af den Vagt som postade här, uppsöktes han ytterligare af Våldsverkarne, hvilka sönderrefvo resten af hans kläder, utdrogo honom nästan naken på platsen framför Rådhuset, der han neddignade af vanmagt och krossades af Våldsverkarne som hoppade och trampade på honom, samt sluteligen drefvo det gröfsta gäck med hans döda Lekamen. Dessa sista mord uppträden kunde jag icke se ifrån det fönster jag stod vid; men sedan mordet var föröfvadt bemärkte jag huru en mängd folk omgaf General Adjutanten, som satt till häst nära Rådhuset, och framräckte åt honom Fersens Ur, taskbok och ringar m.m. af värde som han haft på sig: Hvilka trofeer General Adjutanten emottog med åtbörder af största ledsnad och bedröfvelse öfver hvad som händt, under det folkhopen deremot gaf sin fägnad tillkänna derigenom, att den klappade både General Adjutanten och hans häst samt likasom tackade för det ogerningen fått obehindradt utöfvas.

Per olof Adelborg, Fersenska mordet, 1810, Finlands nationalmuseum
Fersenska mordet 1810, akvarell av Per Olof Adelborg. Foto: Finlands nationalmuseum.

Ehuru alt detta tilldrog sig mitt på ljusa dagen och i närvaro af en stor mängd menniskor, blefvo de rätte våldsverkarne och mördarne ändå icke upptäckte och öfverbeviste. Åtskillige blefvo väl häcktade och tilltalde såsom en grosshandlande Lexow, Skådespelaren Lambert, och 2:ne födda i Finland, Handlanden Granberg ifrån Åbo och en Tandefeldt från Syssmä m. flr. Men ingen stannade för något betydligt ansvar, utom Tandefeldt, som var en högst vanartig menniskja och allmänt troddes hafva varit den som först hoppat på Fersens bröst och tillskyndat honom döden, ehuru sådant icke heller lagligen styrktes. Denne Tandefeldt blef insatt på Carlstens fästning för någon tid och sedan Landsförvist.

Men oväsendet var icke slut, oaktadt första föremålet hade fallit. Sedan Fersens lik blef bragt undan pöbelns skymfningar, fortfor den vidare att skocka sig, hotade att angripa Fabian Fersens och Grefvinnan Pipers hus; äfvensom Grefve Ugglas med flere personers som icke voro i hopens gunst: och ehuru Generalerne Adlercreutz och Vegesack m. fl. Öfverhets personer tillstädes kommo och sökte lugna sinnena samt räckte hand åt de högljuddaste skrikarne och bad dem skingra sig, tycktes alt sådant endast göra dem mera öfvermodiga och pockande. Härunder fann jag tydligt att man icke kan verka med goda ord och efter gifvenhet på en retad folkhop, som redan tycker sig hafva vunnit en seger. Och under de bemödanden som gjordes för att med godo skingra hopen, gick det derhän, att General Adlercreutz som förut frälsat hela Riket och var älskad af hela Nation, likväl vid detta tillfälle fick bära upp några käppslängar och var nära att af pöbeln vidare misshandlas; men då ingen annan utväg var öfrig beordrades troupperne, hvilka emellertid blifvit försedda med Patroner, att skjuta skarpt, hvarvid åtskillige dödades och flere blesserades. Innan detta tilldrog sig och då jag såg att tumultet icke så hastigt skulle slutas, hade jag begifvit mig hem der jag bodde vid Fredsgatan på Norr. Dit hördes skotten och oväsendet ifrån sjelfva Staden och Slottsbrinken der affairen föreföll. Sedan Folkhopen der blifvit skingrad kom en del deraf tågande i mitt granskap åt Drottningatan och började inkasta fönsterne uti Grefve Ugglas hus och Gud vet hvad de icke vidare skulle företagit sig om ej en corps dragoner hade kommit och huggit in på dessa Våldsverkare, hvarvid några blesserades och folkhopen sluteligen skingrades från detta ställe. Emot aftonen gick jag åter ut för att se hvad som passerade. Då var Gustaf Adolfs eller Norrmalms torg fullt af folk som underhöll sorl och buller. Vid Nya bron blef jag vittne till ett äkta demagogiskt uppträde, hvaråt jag nödgades skratta, ehuru man ännu icke visste huru alt detta skulle slutas. – På en af de uppstående hörnstenarne invid trottoiren hade placerat sig en Mansperson sådan som han troligen kommit ur Smedjan, Svart och med skinnförklä framtill. Denne frihets hjelte höll ett ifrigt tal för sina kringstående åhörare, Spärrade ut med bägge armarne och slog ofta med Knytnäfvarne på sitt Läderförklä. Jag tyckte mig här se i miniatur hvad som tilldrog sig i stort vid Franska Revolutionen: men sedan jag en stund både roat och ömkat mig öfver detta uppträde, och såg General Adlercreutz komma med en Troupp Dragoner för att skingra de sammanskockade, begaf jag mig åter hem. I det samma började ett starkt regn som varade i flere dagar, och troligen mer än alt annat bidrog att afkyla de upphettade sinnena: ty samma afton upphörde sammanskockningarne och blefvo icke vidare förnyade, dock voro Kanoner med brinnande luntor i flera dagar framförde på Torg och större gator. Konungen och Drottningen som voro på Haga lustslott under tumultets första utbrott, inkommo till staden kort förr än man började skjuta skarpt på folkhopen. Grefvinnan Piper hade all möda att undkomma folkraseriet. På en liten farkost begaf hon sig ifrån Skeppsholmen vid Stockholm och kom ändteligen lyckligt till Waxholms fästning der hon öfverlemnade sig i Commendantens beskydd.

Sedan ordningen i Staden var återställd, anhöllo alla som voro misstänkte för Prinsens förgiftning, om sträng undersökning, hvarvid ingenting till deras nackdel upptäcktes: dock blef Prinsens lifmedicus Rossi, för den mindre noggranhet hvarmed obductionen af Prinsens lik skedde, afvist från Riket. – Oacktadt en ansenlig belöning utfästes åt den som kunde upptäcka förgiftningsbrottet i fall det existerat, har ingen i detta afseende anmält sig: Och nu mera är man tämligen ense derom, att misstankarna voro ogrundade; ty alt har sedermera visat, att någon Cabal eller Politiskt partie på denna tid i Sverige icke var till, som skulle kunnat vänta någon nytta af Prinsens död. Icke heller ägde han någon personlig ovän: Och under sådana omständigheter är det i sanning otroligt, att någon skulle velat döda en allmänt älskad Prins.

Prinsens lik var någon tid uppstäldt å Slottet till allmänt åskådande efter vanligheten, derå Jordfästningen skedde i Riddarholms Kyrkan med stor högtidlighet, utan att någon oordning föreföll. Dock hade man vidtagit större försiktighets mått, så att ingen fick tillträde till kyrkan och de torg och gator Processionen framtågade, utom dem som dertill erhållit billetter. Jag hade förskaffat mig en sådan och bivistade hela Ceremonien som var rätt vacker. Hela Kyrkan var Svart klädd: öfver Altaret syntes Svea uti en Qvinno gestalt, lutad gråtande öfver en Urna. Biskop Rosenstein uppläste från Predikstolen Prinsens personalier, och operans orchester med Sång Choeren började och slöt acten med en rörande sorg musik. Allmenhetens uppmärksamhet var redan vänd på valet af annan Tronföljare, hvartill Ständerne voro sammankallade till Örebro i slutet af Julii månad, under hvilken Riksdag, efter flere förslag, nu varande Konungen Carl 14:de känd förut såsom Fransk härförare under namn af Bernadotte och Prins af Ponte Corfu, oförmodadt blef vald till Sveriges Kronprins.

Såsom åsyna vittne till det rysliga upploppet fann jag att det gafs menniskjor olyckligare än jag, och sjelf blottställd för ögonskenliga faror dem jag till andras om ej egen båtnad förmått afvärja, blef jag småningom mera tillfreds med mitt Öde och önskade att fortsätta ett lif, som åtminstone för andra kunde medföra någon nytta.

Sedan jag rönt någon förbättring äfven i fysiskt hänseede återreste jag till Finland och vistades några veckor hos min mor på Undermalm, varefter jag uti Augusti månad samma år ännu en gång begaf mig till Stockholm, såsom Cicerone eller Vägvisare åt Assessorskan Liljeqvist från Wästankärr, Öfverstinnan Furuhjelm som den tiden bodde med sin man på Finby boställe, och min Syster, hvilka tre fruntimmer gjorde partie att tillsammans fara till Stockholm med den förstnämndas Fartyg.”

Om texten och mer information

Texten har renskrivits av Erik Selenius från Tenala i Finland. Han fick ursprungligen kännedom om handskriften vid samtal med Albert de la Chapelle. Erik Selenius berättade i sin tur under våren 2018 för Mats Hayen vid Stockholms stadsarkiv (vars farmor Sylvia Tennberg föddes på gården Undermalm 1894) om texten och dess betydelse för Riddarhustorgets historia. Texten har än så länge inte använts i någon vetenskaplig eller populärvetenskaplig text om mordet på Axel von Fersen.

”Underrättelser för mina barn” av Albrecht de la Chapelle finns digitalt tillgänglig på Finska Riksarkivet via denna länk: Finska riksarkivet. Den digitala kopian är en renskrift av Albrecht de la Chapelles original utförd av Margareta Pipping – en släkting till familjen de la Chapelle – på 1920-talet.

Mats Hayen berättade om fyndet i Vetenskapsradion Historia den 1 maj 2018: Vetenskapsradion Historia.


Mats Hayen föreläste om arkivfyndet under en Kulturkväll på Riddarhuset den 8 maj 2018. Foto: Leif Persson.

Om Albrecht de la Chapelle i Riddarhusets stamtavlor, femte redaktionen

Albrekt Fredrik Richard (son av Fredrik). Huvudman 1815-01-29 efter farbrodern. Finländsk friherre. Född 1785-01-15 på Rilax i Bromarvs socken, Finland. Student i Åbo 1798-11-14. Auskultant i Åbo hovrätt 1803-06-22. Extra notarie i Åbo hovrätt 1805-12-19. Kanslist i regeringskonseljens, sedan senatens för Finland, justitiedepartement 1809-11-17. Deltog i lantdagen 1809. Riddarhuskanslist. Protokollssekreterare 1811-05-31. Referendariesekreterare 1816-02-12. Immatrikulerad på riddarhuset i Finland 1818-02-07 jämte sina söner under nr 47 bland adelsmän. Ledamot av riddarhusdirektionen 1818. Sekreterare och kamrerare hos riddarhusdirektionen 1819-09-09. RRS:tV1O4kl 1819-09-12. Ledamot i senaten för Finland 1822-06-15. RRS:tAO2kl 1826-02-22. Statsråd 1830-01-27. RRS:tVlO3kl 1833-04-26. Lagman i Vasa 1836-03-23. Verkligt statsråd 1837-12-18. Promoverad Juris utriusque doktor vid Helsingfors universitets jubelfest 1840-07-17. Ordförande i kommittén för granskning av förslaget till kodifikation av landets lagar 1842–1847. RRS:tStO1kI 1842-12-28. S:tAO1kl 1847-01-14. Avsked från sekreterare- och kamrerarebefattningarna hos riddarhusdirektionen 1848-05-22. RRS:tAO1kl med kejserlig krona 1854-03-15. Finländsk friherre 1856-03-25. Introducerad 1857-05-09 under nr 39 bland friherrar. Avsked från ledamotskapet av senaten och lagmansämbetet 1856-03-25. Död 1859-01-28 i Helsingfors. Begraven i Lindö kapell. Ägde Lindö i Tenala socken, Finland 1818.