|
Utställningen ?Herrgårdarnas Estland? invigs av Estlands ambassadör Toomas Tiivel måndagen den 7 juni kl. 18.00 i Riddarhuset. Arkitektur- och konsthistorikern Ants Hein kommer att berätta om historien kring de estniska herrgårdarnas historia.
Av gamla kartor framgår det hur pass rikligt företrädda herrgårdarna i Estland har varit: på en yta som är något större än Danmark eller något mindre än Jämtland kan man räkna närmare 900 frälsegods, 200 kronoherrgårdar eller magistratsgods och ett hundratal kyrkogods. Ännu så sent som före första världskrigets utbrott var största delen av egendomarna i Estland i adlig ägo. Eller som den balttyske historikern Reinhard Wittram uttryckte det: "Det [Estland] var det mest utpräglade adelsområdet på hela jordklotet."
Herrgårdarna och herrskapet har naturligtvis satt sina spår i Estlands historia. En del spår framstår som ganska mörka. "Herrgårdens välmåga grundar sig på allmogens slit och släp" är ett ordspråk som nog de flesta i Estland ännu känner till. Men herrgårdarna var också västeuropeiska inslag i Estlands landskap och karakteristiska minnesmärken för balttysk och svensk adelskultur. Därtill kommer herrgårdarna som ännu påtagliga element av en svunnen värld - något av det sjunkna Atlantis.
Denna fotoutställning har kommit till på Estniska Institutets initiativ och ger en överskådlig bild av Estlands herrgårdar och deras arkitektoniska utveckling under sju sekler, från de tidigaste, uppförda redan på 1200-talet, fram till de sista - men inte minsta - från den estländska herrgårdskulturens "brittsommar" i början av 1900-talet. Utställningen fokuserar på 1700-talets andra hälft och 1800-talets första decennier eftersom den perioden brukar ses som herrgårdarnas guldålder. Den då rådande gynnsamma ekonomiska utvecklingen gjorde att den baltiska lantadeln snabbt blev förmögen. Detta i sin tur fick adeln, enligt ett samtida omdöme, att drabbas av ren byggmani med påföljd att åtskilliga familjer som hittills hade bott i tämligen enkla träbyggnader lät uppföra och snart kunde flytta in i rena slott det ena finare än det andra.
Idag är många av dessa gods och herresäten raserade; Estland blev ju krigsskådeplats under 1900-talets båda världskrig. Trots detta har åtminstone ungefär 500 herrgårdar bevarats. I de flesta fall rör det sig om herrgårdscentrum som omfattar inte enbart en huvudbyggnad - själva herrskapshuset - med omgivande park, utan även flera olika slags ekonomibyggnader och alléer som ibland kan vara upp till flera kilometer långa.
Ants Hein (1952) är konsthistoriker och arbetar som vetenskapsman på Historiska Institutet i Tallinn, Estland. Hans huvudsakliga verksamhetsområde är 1600- och 1800-talets balttyska arkitektur- och konsthistoria, med herrgårdsbyggnader och parker som specialitet.
Böcker utgivna av Ants Hein:
Hüljatud mõisad / Ghost Manors of Estonia (Tallinn 1996), Palmse / Palms. Ein Herrenhof in Estland (Tallinn 1996), Viljandimaa mõisad / The Manor Houses of Viljandi County, Estonia (Viljandi 1998), Viron hylätyt kartanot. Baltian katoavaa kartanokulttuuria (Helsinki 1998), Eesti mõisad / Herrenhäuser in Estland / Estonian Manor Houses (Tallinn 2002), Eesti mõisaarhitektuur: Historitsismist juugendini / Gutsarchitektur in Estland: Vom Historismus bis zum Jugendstil (Tallinn 2003).
Ants Hein har sammanställt många utställningar om estniska herrgårdar. Den största av dem exponerades i Estlands Arkitekturmuseum på sommaren 2002, men flera av hans verk har blivit exponerade bl a i Tyskland, Sverige och Lettland.
?Saxa te loquuntur, lyssna till vad stenarna har att säga! Det är mottot som Carl Friedrich von Staal har låtit ingravera på fronten av sin herrgårdsbyggnad för mer än 200 år sedan i Järvakandi i centrala Estland.? /Ants Hein/
ESTNISKA INSTITUTET
| 
Historia
